En dikt

Vargen viskar: "Vackra get,
du springer bäst i ensamhet.
Din styrka bär dig fram.
Du är väl inget lamm?"

Fåret säger: "Vilken chock!
Jag trodde jag var bäst i flock
och att jag är ett får.
Det var jag ju igår."

Vargen skrattar: "Vilket snack!
Är du en del av detta pack?
Nej, du är något mer."
säger vargen och ler.

Fåret skuttar lyckligt bort,
plötsligt av en bättre sort.
Vargen går till nästa:
"Du är nog den bästa."

Hela flocken skingras snart
till äventyr i väldig fart.
De svagaste blir kvar.
Det är dem vargen tar.

Nobelfesten

Det är ju ett härligt spektakel, detta. Jag kanalsurfade in på ettan och såg ett äldre, asiatiskt par. Kvinnan satt med armarna i kors och såg butter ut. Den grå herren log glädjelöst och rullade tummarna. Ingenting hände. Kommentatorerna spekulerade i vad de kunde tänkas tala om vid kemibordet. Ingenting, om paret i bild representerade kemibordet.

Jag bytte kanal och tittade på en flicka som var sexton år men kroppsligt och mentalt fortfarande var ett spädbarn.

När jag efter en stund återvände till FESTEN var samma par i bild, i samma positioner. Kommentatorerna spekulerade i något annat på ett knastertorrt sätt.

Till slut bytte man i alla fall bild och i ett opersonligt hav av frackar och balklänningar såg jag Marcus Birro sticka upp sitt huvud. Jag undrade om han var inbjuden att uppträda med en liten dans?

Nu avslutar en slags medeltidskör sitt kvartslånga uppträdande. Servitörerna kommer in med tomtebloss. Kungen vrider på sig, förväntansfullt leende. Den ende som ser genuint lycklig ut faktiskt.

Detta är bra TV!

Krig!

Det är ju ytterst märkligt. Hur kom det sig att Sverige hamnade i krig? Efter 200 år av fred? Utan att någon såg det komma?

Det är säkert en vanföreställning om krig jag har. Att det är en såpass viktig händelse att våra ledare skulle sitta i TV-rutan, se oss i ögonen och förklara vad som händer. Att de skulle fråga vad vi tycker om det, det förväntar jag mig så klart inte, det vore ju naivt. Men kan man inte vara artig i sin maktfullkomlighet åtminstone? Bara säga att, okej, nu drar vi ut i krig en sväng här.

Vad är sedan syftet med det här kriget? Den snälla förklaringen är att det är för att flickorna i Afghanistan ska få gå till skolan. Det säger åtminstone de som försvarar kriget och inte har någon makt. De som har makt säger inte så. Fredspristagaren Obama, han säger att det är för att skydda USA och deras allierade från terrorister. Vi är väl inte allierade med USA? Vad gör vi då där? Eller är det ytterligare något som ledarna glömt att nämna?

Vår egen försvarsminister tycks inte heller särskilt bekymrad över flickornas skolgång utan säger att Sverige ska ut i världen och möta kriser innan de kommer hit. Var de på väg hit? Och framför allt; Var de på väg hit innan Sverige gav dem en anledning?

En låt #1

Jag tänkte som ett led i mitt projekt att börja älska musik på nytt (jmfr. Marcus Birros blogg "Vägen till kärleken") införa en följetong på bloggen som jag först helt ambitiöst kallade "Dagens låt". Vi vet ju att det inte kommer att hända. Vågar inte tänka det som något jag gör veckovis eller en månadsvis heller, så "En låt" får det bli.

En låt är ju Picture Cards av och med Blaze Foley och i den här versionen även med The Beaver Valley Boys. Jag läste för första gången om Blaze Foley i den från början underbart urskiljningslösa musiktidningen La Musik, som sedermera utvecklades till bajs. Nu finns den väl inte alls? Jag beställde hur som helst den i artikeln rekomenderade skivan, Live at the Austin Outhouse och ångrade mig inte.

Av alla sorgsna, skäggiga whiskey-cowboys är nog Blaze Foley den som berör mig mest. Han gör helt fantastiska låtar och låter så plågad när han brummar fram dem, som en björnmamma som förlorat sin unge, en dag för så länge sedan. Det är musiken som uppstår ur att dränka sina sorger i sprit. Om man inte är finne, då man i stället sjunger tango.

Det här är då den bitterluva lilla juvel som heter Picture Cards. På Live at the Austin Outhouse är titeln Picture Cards Can't Picture You och det är den jag lärt mig älska. Den här är helt ny för mig. Det är dock en helt fantastisk version. Ganska mycket för att Blaze här ingjuter något annat i den, han har en annan energi i sin sång, något som är mer hoppfullt och desperat än Austin Outhouses totala sorgsenhet och resignation.

Sentimentalitet blir aldrig vackrare än när den kommer ur en alkoholiserad cowboy. Ett annat exempel.

Musik

Det är så himla tråkigt att jag inte lyssnar på musik. Jag saknar den upplevelsen innerligt. Kulturskolan dödade lusten. Jag har knappt lyssnat på BQ:s och Alkbergs senaste ens.

Nu jobbar jag ju inte på Kulturskolan längre så det vore utmärkt att återuppta lyssnandet. Jag måste nog hitta något som kickar igång det bara. Något oväntat.

När vi spelade med Swampy Williams lyssnade vi mycket på minimalistiskt producerad country. Till slut var vi inne i knastriga ljudupptagningar från stugor i Appalacherna. Av någon anledning hade jag Dancing Queen på min mp3-spelare och när den plötsligt slumpades fram när jag var ute och promenerade blev jag så chockad och överväldigad av kärlek till musik att ögonen tårades. Kontrasten var så fruktansvärt stor mot det som jag lyssnade på annars och det öppnade öronen på nytt.

Medan jag låter min uppgift i Skapande svenska ligga och jäsa lite är jag därför ute och cruisar Spotify efter kickar. Jag försöker jobba enligt Dancing Queen-principen och lyssnar på Chicago, Journey, Toto och sådant. Det vill sig inte riktigt. Grejen är väl att bli överrumplad. Det går inte riktigt att lura sig själv på det viset.

Nu skulle ju det naturliga vara att fråga efter rekomendationer. Tyvärr fungerar det inte riktigt heller. Detta på grund av någon idiotisk mekanism som gör mig misstänksam mot sådant som andra tycker att jag borde tycka om. Lyssnandet blir liksom inte förutsättningslöst.

Jag kanske bara är för gammal helt enkelt.

Klimatfrågan

- So, mr. President. The climate, huh?
- First off, let me commend you, mr. prime minister on your great endeavour concerning these issues. I hold you in great esteem as, I am shure, many more around the world do. These are troublesome times and we have to find ways to work together in making this planet as great a world as it can be. Environmental issues must be a high priority. However...
- Yeah, I know. This is sooo boring.
- Well... Getting back to the matter at hand. As you know my hands are tied...
- Always so tied up.
- Excuse me?
- Nothing. Carry on.
- As I was saying, my hands are tied by the congress. With Copenhagen coming up...
- Oh, I long for Copenhagen! Do you know the lille havfrue?
- No...
- She is like a mermaid, a sad little mermaid sitting alone on a rock, longing for the ocean. I sometimes feel like that. When I sit in my office at Rosenbad, looking out over the ocean. All this responsibility. I never dreamt of that when I was a little kid, playing basketball in Tensta Tigers. Do you feel like that to, mr. president? Do you sometimes feel like a sad little mermaid?
- No, I can't say that I do. Anyway...
- Will you at least come see the lille havfrue with me?
- If there's time for some sightseeing I am sure that it will be one of the locations...
- No, I mean just you and me. Maybe we can share a red, danish sausage and watch the sun set.
- There is a lot to be discussed and I'm not sure there's any time for...
- We could talk and laugh. Maybe a seagull poops on my bald head. Wouldn't that be fun? And we could hold hands, like we're doing now.
- We're shaking hands, not holding hands.
- You say tomato...
- We're shaking hands. And as a matter of fact, I would appreciate it if you would let go now.
- I love you.

- Jag kommer inte till Sverige

- Mr. president. It such an honour to meet you.
- I concur, mr. prime minister.
- I mean it's really an honour, mr. president.
- Yes...
- I mean REALLY, mr. president!
- Ehm...
- I brought basketball uniforms for you and your family. My team.
- That's nice...
- I thought maybe we could shoot some hoops tomorrow.
- Maybe, but...
- And maybe afterwards I could give you a back rub in the shower.
- ...
- You seem tense.
- Well... appreciate the concern but...
- Happy birthday to you, happy birthday to you, happy birthday, mr. President...
- I really...
- ... Happy birthday to you!
- Would you mind letting go of my hand?
- I love you.

Avgrunden

Emppu P har lagt upp det här klippet på sin bloggoch vi har väl ungefär samma läsekrets så det är ju redan OLD. Det är dock alltför sällan man stöter på något som rubbar ens cirklar och jag vill därför med den här länkningen uppmana er en extra gång att ta tre minuter av er tid att besöka ert undermedvetnas djupaste kryptor.

Vidare skulle jag vilja uppmana alla som läser det här att länka till den här videon i era egna bloggar. Jag vill se det här klippet spridas som en löpeld över världen!

Om du inte vet hur man gör så ska jag ge dig instruktioner också. Högerklicka på klippet, välj "Copy embed html", klistra in i din blogg, publicera!

St. Cecilia

Såhär blev hon.

Ingen blogg...

... Inget liv. Bara fikar.

Tokig teknik

Jag tycker att det har börjat spåra ur i kommentarsfälten så jag får väl kasta ett ben till er.

Ida har en rolig grimas som jag kallar Paddan. Jag ber henne ofta göra den, jag tröttnar aldrig på att se den. Med teknikens hjälp har jag lyckats skapa en bild som väl förmedlar hur Ida skulle se ut ifall Paddan liksom växte ur henne och blev en person. Den tänker jag dela med mig av nu.

Bloggtemp

Elakt är på väg ut, om det inte redan är ute. Innan årets slut, eller i nästas början kommer Marcus Birros begynnande Passagen-blogg att vara den mest omsurrade i bloggosfären. De som tidigare bespottat Birro kommer att hylla honom.

Så talade Macko from the blogg.

MTV

MTV har en manusförfattare. Han har ett källarkontor där han spenderar det mesta av sin tid. Arbetsbördan är överväldigande. Hela tiden närmar sig deadline för Next, för A Double Shot At love, för The X Effect, för Room Raiders. En gång i tiden drömde han om att skriva drama för TV och försökte pitcha flera idéer. Ingen nappade. Däremot ledde hans ihärdiga kontakt med olika TV-människor till att någon på MTV fick upp ögonen för hans fallenhet för rim och sexuella anspelningar.

MTV hade vid den här tiden helt tappat tron på sin publik. Då intresset för musikvideor blev allt svalare behövde man dryga ut sin tablå med någonting, vad som helst, som inte ökade produktionskostnaderna nämnvärt och i den desperationen hade man delat ut handkameror till allsköns frat boys som till största delen filmat sig själva skrikande på olika platser. Ledningen hade blundat och kablat ut det. Hållit andan. Helt överraskande blev det succé! Det tycktes som att ju dummare man gjorde programen, desto bättre respons. Det påvisades till och med via diagram.

Det fungerade i många år, men till slut började MTV-tittarna sakna substans. Pendeln svängde. MTV:s chefer kallades hem från sina betalda solsemestrar, borstade kokainresterna från näsorna och slog sina kloka huvuden ihop. Man förstod rätt snart att "substans" i det här fallet inte innebar att tillföra sitt programinnehåll några särskilda djupsinnigheter. För den limsniffande apflock man vände sig till skulle det räcka med människor som uttalade sammanhängande meningar. Men man var fortfarande tvungen att hålla sig inom snäva, ekonomiska ramar. Deltagare till olika programformat skulle inte vara något problem. Man fick snarare mota bort de horder av slemmiga frisyrer och boob jobs som skulle göra vad som helst för att få vara fulla på TV. De behövde bara något säga.

Så kom det sig att man anställde en manusförfattare. Han skäms. Han skäms ibland så oerhört att han bara vill dö. Jobbet är välbetalt men han upplever en iskyla i hela sin kropp varje gång han lämnar ifrån sig något av det sämsta han skrivit som han vet kommer att visas för miljontals människor. Hans förakt för sig själv överträffas bara av hans förakt för alla de som förbehållslöst älskar det han gör.

Det händer att han försöker experimentera, skriva något med lite udd, med lite skärpa men möts alltid av producentens totala ointresse:
- Öhm... Ja, det här är ju bra.... Men kan vi inte göra exakt som vi gjorde förra veckan?

Han flyter ut i den mängd intighet som flödar ur honom, han finns snart inte alls, han kommer att driva med summan av sitt livsverk in i glömskans oändlighet. Skänk honom en tanke.

I kontoret intill honom sitter MTV:s musiksättare. Han gillar kontemporär, amerikansk rockmusik.

Rökning dödar!

Det är två veckor sedan jag tagit en raring ur det här paketet. Två veckor sedan jag dragit ljuvligt gift i mina svarta lungor. Två veckor av oändlig sorg och saknad.

Åh, underbara, glödande, lilla tidsfördriv att dö för! Mitt liv är så mycket fattigare utan dig, men min ekonomi rikare.

Kära tobaksbolag,
Era produkter har skänkt mig mycket glädje genom åren och även om jag nu inte längre röker, trots att det är mega mucho coolt och skönt på alla sätt, så är jag glad att kunna meddela att vårt samarbete kommer att fortsätta.

Med förhoppning om många år till av pengar mot dödligt gift,

/Macko, snusare

Meta!

Anto fotobloggar!

Det här är inte en blogg... Det är ett mindfuck!

Japansk radio

Lite för att pejla in en vibb från det Japan Emppu grasserar i har jag via min wunderbara WunderRadio-app (iPhone? Ja, iPhone!) lyssnat på kontemporär japansk radio. Eftersom pratkanaler inte skulle säga mig särskilt mycket (ba-zing!) har jag främst letat efter musik. Namn som ABC Music Paradise och Shonan Beach FM har stuckit ut från min iPhones (!) touch screen och med goda förhoppningar har jag klickat mig dit. Men besvikelse. Tydligen är den japanska definitionen av en musikkanal att sätta tre-fyra personer i en studio, låta dem prata i mun på varandra och klappa händer. Jag förstår hur uttjatat det är att lyfta fram knasiga fenomen i japansk kultur, men i det här fallet kändes det knäppjapanskt i bara några sekunder. Sedan skittråkig. Sedan påfrestande.

Om en kanal heter ABC Music Paradise så är det väl inte en orimlig föreställning att man till största delen kommer att få höra musik. Eller åtminstone lite då och då. Lite snyggt insprängt mellan koncisa pratpartier. Åtminstone inte BARA prat. Varför hör jag då just bara prat? Jag drar mig inte för att säga babbel! Är det handklappandet som representerar musiken?
Yatta! (klapp klapp klapp)

Det är alldeles bestämt föremål för en arg insändare. NSD och Kuriren, brace yourselves!

Jag hoppas att Emppu inte lyssnar så mycket på radio där.

Martyrium

Jag fascineras av martyrer (jag agerar ofta en). Här ovan skildras Petrus korsfästelse. Notera hur kraftfull han ser ut, trots sin aktningsvärda ålder och hur ansiktsuttrycket inte så mycket signalerar outhärdlig smärta som: "Öh! Vafan håller ni på med?"
Notera också att han korsfästs UPP OCH NER! Rått!

I tider där det enda som engagerar är rätten att få ladda ner gratis är det svårt att se någon dö för sin övertygelse. Jag medger att jag är svag för den sortens hjälteromantik. På långt, lååångt håll. Personligen skulle jag behöva gå ner på en nivå av ett finger eller en tå för min övertygelse. I den mån jag överhuvudtaget är så övertygad om något. Jag är dock tveksam till att det förhandlingsutrymmet finns när ens meningsmotståndare kommer emot en med dragna lansar. Bildligt talat, alltså. De skulle förmodligen ha puffror.
- Ni kan få ta en tå!

I alla fall, nu är det dags för mig att skaffa min allra första tatuering efter många års moget övervägande. Valet av motiv har fallit på ett helgon och en martyr. St. Cecilia. Hon brast ut i en sång till Herren inför sin halshuggning och blev således musikernas och framför allt kyrkomusikernas skyddshelgon. Ida har gjort en skiss, men slutresultatet lär skilja sig en del från den. Det här är i alla fall idén:





Snart på en arm nära dig!

Skaffa barn?

Uno Bruno Nordmark-Forsberg.
26 år.
Bor i Göteborg.
Jobbar som butiksbiträde.
Gör dansmusik som inte går att dansa till. 1000 lyssningar på MySpace på 2 månader.
Dricker för mycket.

Återlansering

Hösten kommer och när allt annat somnar in och försvinner kanske bloggen kan få nytt liv. Jag har goda förhoppningar eftersom jag hittat en bra blogg-app till iPhone. Jag lever mitt liv genom iPhone. Kanske kan bloggen också göra det. Leva genom iPhone. iPhone. iPhone!

Lynchmobb

Det finns en rätt otäck mobb-mentalitet här i byn som blir alltmer tydlig för mig. Ett mycket obehagligt sätt av ett helt samhälle att rättfärdigt och orättfärdigt gå i korståg mot det ena och det andra. One strike and you're out. En människas felmarginal är ytterst snäv och en hel by står beredd att kasta den första stenen. Eftersom; Det är ju inte jag som dömer, vi tycker såhär allihopa!

Är du dessutom avvikande på något sätt, socialt oförmögen, missbrukare, tidigare straffad så har du gjort fel innan du gjort fel. Och visar det sig att du inte gjorde fel så gjorde du nog fel ändå eftersom det där ryktet kan ju inte ha uppstått ur ingenting. Och som du ser ut kommer du förmodligen att göra fel förr eller senare, så det är lika bra att förekomma felet och låta dig leva med skulden, så att säga i förebyggande syfte.

En vän tvingades avliva sin hund som kommit från svåra förhållanden, fått ett instabilt psyke, blivit aggressiv och till slut skadat min vän. Den person som hjälpte henne med detta fattade det besynnerliga och ogenomtänkta beslutet att utföra det på lågstadieskolans skolgård, som råkade ligga i närheten. Den här personen forslade sedan iväg kroppen och dess vidare öde är mig obekant.

Sedan det här hände har min vän polisanmälts, om henne har berättats att hon sparkat, stuckit, med en sten slagit ihjäl hunden, hängt den med en kedja runt halsen i en flaggstång, ibland före döden, ibland efter, ibland i sällskap av sin pojkvän, ibland i sällskap av en gubbe, ibland flera, ibland var det bara "några gubbar" och hon var inte där eller satt i en bil och tittade på. Och det är bara de historier som nått mig!

Min vän är en udda fågel som sjunger en annorlunda sång i ett annat träd. Hon är den typen som förutsätts begå för oss andra helt orimliga handlingar.
Hon är dom som injicerade droger på Färghandelns trappa, den nedknarkade som mordhotade barn utanför ICA, den sinnessjuka som jagade barn på väg hem från skolan med kniv, gubben som läste för mycket så det slog runt, ungdomarna som kastade stora isblock på vägarna för att ta sönder bilar, mannen som onanerade i fönstret. Den konstiga tjejen som plågade sin egen hund till döds.

Hon är också den som aldrig hittar hem för att ingen öppnar dörren.

Det är svårt att veta om man ska skratta åt absurditeten, orimligheten i de gärningar som tillskrivs helt normalt tänkande, kännande men missförstådda personer eller gråta över att folk faktiskt okritiskt köper att de begåtts och stöter bort, utesluter, isolerar, vänder ryggen till. Skvallrar vidare i godan ro medan solen går ner över någons ytterligare ensamma dag.

Jag är själv inte utan skuld. Vem är egentligen det? Mot mitt bättre vetande har jag okritiskt köpt historier som berättats om underliga typer i min omgivning. Inte ägnat dem någon vidare tanke utan givit hän åt nöjesvärdet i smutsigt baktal och uppenbart fabulerande. Byaskvaller. Men när det drabbar någon man känner och respekterar så blir dess baksida alltför smärtsamt tydlig.

Min vän frikändes från misstankarna om djurmisshandel. Jag önskar att hon ska få släppa sin förtvivlan och ilska över att blivit orättvist anklagad. Jag önskar att hon ska få släppa det och sörja sin hund ifred. Låt oss hoppas att byn godtar det. Den by som längst kommer att minnas dig för ditt öknamn.

Ida på terassen

Hon sjunger, rimmar, dansar med en krycka. Det är sent en lördagkväll men full är hon inte. Vad händer?

Frågor, frågor, frågor

Jag har aldrig gjort en sådan här sak, förväntade mig inte att göra det heller, men jag känner mig ovanligt inspirerad i kväll. Det är dags.

Hur gammal är du om 5 år? The big double three.
Vem var den sista du träffade? Räknas Ida?
Hur lång är du? Dvärg.
Vilken var den senaste film du sett? "Ser" just nu på The Guardian.
Vem ringde du senast? Frasse.
Ditt senaste sms och till vem? "Vi har sovit lite. Ida hör av sig när hon vaknar." Till Anto.
Vad är helgens planer? Träna teater, repa med bandet, kanske dricka någon folköl.
Föredrar du att ringa eller skicka sms? SMS. Kort, snärtigt och rakt på sak.
När såg du senast din mamma? Det börjar bli två år sedan.
Vilken ögonfärg har du? Ingen aning faktiskt. Det går inte att avgöra.
När vaknade du idag? 08:00
Har du någon gång hittat en katt? Nä, det tror jag inte.
Vilken är din favoritplats? Varhelst jag kan ligga bekvämt och slumra till ifall jag känner för det.
Vilken plats föredrar du minst? Platser där barn löper amok.
Var tror du att du befinner dig om 10 år? På en rymdstation med Ida och Sigrid. Skådandes ner över människornas strävanden och stretanden.
Vad skrämde dig som barn? Att bli vuxen och tingas titta på TV-nyheterna.
Vem fick dig att skratta senast? Ida.
Är du för ung för att äga vinylskivor? Snart kommer frågan att vara om huruvida man är för gammal för att äga vinylskivor. Det är jag övertygad om.
Har du stationär eller bärbar dator? Bärbar.
Hur många kuddar har du i sängen? Två, om man räknar Idas. Den är ju i sängen.
Hur många landskap har du bott i? Jag har svårt med landskap och län, men jag gissar på tre.
Har du någon gång spytt på någon? Lustigt nog inte, med tanke på hur många gånger jag ändå spytt.
Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Strumpor.
Är du social? Inte särskilt i dagsläget men hyfsat kompetent, tror jag.
Vilken är din favoritglass? Lakritspuck! En glassiker (signerat Emppu P)!
Vad skulle du göra om du vann en miljon? Gråta av lättnad och skjuta alla problem framåt minst två år. Efter två år frysas stel av fasas över att mitt liv ännu inte har någon tydlig riktning.
Tycker du om kinamat? Fyra små rätter är en klassiker som alltid slinker ner.
Tycker du om kaffe? Ja.
Vad dricker du till frukost? Äter inte frukost.
Sover du på någon särskild sida? Nä, jag sover lite hur som helst. Armar och ben spretandes i alla möjliga, relationsspräckande riktningar.
Kan du spela poker? Ja.
Tycker du om att mysa? Jag är en myspys.
Är du en beroendemänniska? På många sätt.
Känner du någon med samma födelsedag som din? Ja.
Vill du ha barn? Ja!
Kan du några andra språk än svenska? Ja.
Har du någonsin åkt ambulans? Nej.
Föredrar du havet eller en pool? Havet.
Vad spenderar du helst pengar på? TV-spel och gitarrer.
Äger du dyra smycken? Nä, det kan jag inte påstå.
Har du någon gång testat narkotika? Definiera narkotika.
Vad var de senaste du stoppade i munnen? Crack.
Vem är den roligaste människan du känner? Definiera rolig.
Välj ett ärr på din kropp? På vänsterhanden efter en spegel jag välte över mig som liten.
Har du kvar något klädesplagg från du var liten? Säkert på Åkerbärsa.
Flirtar du mycket? Nej. Jag är inte ens säker på att jag vet hur man gör.
Vart togs din profilbild? Vilken profilbild?
Kan du byta olja på bilen? Nix pix.
Har du fått fortkörningsböter? Njet.
Vilken var den senast bok du läste? Om Gud av Jonas Gardell.
Läser du dagstidningen? Om jag kommer över en.
Prenumererar du på någon veckotidning? Non.
Dansar du i bilen? Jag dansar vartän danslusten faller på.
Vilken radiostation lyssnade du senast på? Ida brukar ha på P3.
När var du i kyrkan senast? Måste ha varit förra skolavslutningen.

Uppmärksam bror

Jaså, det var en katt! Jag trodde det var en liten pojke.

Sur bror

När ska ni uppdatera era bloggar?

Testar...

... Blogga från mobilen och bjuder på lite ögongodis.

Tjuvar! Ligister!

Men Erkki! 80 spänn kan det väl vara värt? Så jävla short är inte 4-5 timmar i förhållande till en del spel jag betalt 600-700 kronor för. Och Emppu, tänkare har vi väl ändå, barmhärtiga samariter har vi väl ändå? Kan vi inte slå hål på tanken att människor kommer att vara nyfikna eller vilja ta hand om varandra, utan betalt, också? Frågan är väl inte, eller borde åtminstone inte vara, huruvida kulturarbetare borde få betalt för det de åstadkommer, utan hur det ska gå till?

Soda Popinski

Jag läste att Soda Popinski i Punch-Out! ursprungligen hette Vodka Drunkenski. Det här är helt nya uppgifter för mig och jag är lite chockad. Vodka Drunkenski. Vodka. Drunkenski. Det låter inte rätt! Ändå är det vad Soda Popinski skulle ha hetat om inte censuren varit framme!

I det här fallet måste jag nog ändå ge censuren rätt. Inte i sak, men i utförande. Soda Popinski låter mycket mer som ett riktigt namn än Vodka Drunkenski. För mig som språkignorant småunge gick ordvitsen ändå helt förlorad och det stod klart att Soda nog hade problem med spriten (för även om jag var språkignorant var jag oerhört socialt medveten). I skenet av det blir det ju mycket roligare att ge fyllot ett ironiskt namn. Även om det inte var censurens avsikt. I och för sig kan mitt omdöme vara helt fördunklat av nostalgi. Kanske är Vodka Drunkenski både sannare och bättre.

Apropå Punch-Out! så får den nära förestående Wii-releasen mig att för första gången på riktigt sukta lite efter just en Wii. Jag spenderade fruktansvärt mycket tid med Super Punch-Out! när det begav sig och har återkommit till det då och då under årens lopp, även om det nu var längesedan. Det är förstås en helt briljant idé att uppdatera just den titeln till Wii. Det känns som handen i boxningshandsken.

I övrigt spelrelaterat så rekommenderar jag varmt The Path. Det kostar bara runt 80 spänn att ladda ner, vilket är en struntsumma för den mängd ångest och obehag man får för sin peng. Jag har tyvärr bara hunnit halvvägs in i spelet, sedan tog Ida över det. Vilket borde vara ett slagkraftigt säljargument eftersom hon bara spelat typ Super Mario Kart och Mulle Meck tidigare. Inte för att The Path på något sätt är likt något av dem.

Möbeli

Jag har aldrig möblerat om så mycket som under min tid som sambo! Jag hade samma möbler från när jag flyttade hemifrån till att vi flyttade ihop. Några grejer tillkom under åren, inget försvann.
Det är förstås ytterst sällan jag tar initiativ till det här, även idag. Jag är glad dock, att Ida gör det. Jag är glad att hon är mån om att inreda och jag njuter av att gå genom våra fina rum.

Nästa inköp blir en större säng. Den vi har nu är ju inte riktigt en dubbelsäng utan mer för en och en halv person. Ida är en person och jag är lite mer än en person så det säger ju sig självt att det inte håller i längden. Jag tror faktiskt att vårt förhållande hänger på den här sängen!

Jag drömde för övrigt i natt att Jeppe Z kommit hem från sin resa och att han blivit jättetjock!




Jag tycker alltså inte att Jeppe Z är jättetjock.

Ett förtydligande

Föranlett av en kommentar till mitt senaste inlägg känner jag mig nödgad att förtydliga: Det var bara en lustig dröm! Jag anser inte att Idas ex är lik en cairnterrier, eller någon annan hundras, eller något fä på fyra ben överhuvudtaget.
Jag reflekterade inte över den tolkningsmöjligheten när jag skrev. Det fanns inte den värderingen i min dröm heller. Det var bara ett möte med en människa med cairnterrierhuvud, på det självklara sätt som det i drömmen blir.

Jag kanske inte ska ge mig på det här med drömreferat alls. Det är oerhört svårt att göra det intressant. En som lyckas, i mitt tycke, är David Nessle, som nog inspirerade mig att försöka.
Tyvärr uppnår inte mina drömmar (eller min fantasi) samma standard.

En dröm.

Jag är ute och strosar på Pajalas gator då jag möter en människa med ett cairnterrier-huvud som är ute och går med två små hundar. När jag kommer närmre ser jag att det är Idas ex. Jag blir lite orolig att hon kanske kommer att vilja gå tillbaka till honom, nu när han blivit så lik en cairnterrier. Jag vaknar.

Helig irritation.

Jag har gått omkring och irriterat mig på diverse idag.

Det första är att Aftonbladet gör ett stort nummer av "Skräckens fosterhem". Skräckens olika grejer har varit på kvällspressens tungor sedan skräck-Fritzl låste in sin skräck-familj i skräck-källaren. Nu har vi i Sverige alltså vårt eget skräckens fosterhem. Det rör sig om tre fosterhemsplacerade bröder som blivit i det närmaste torterade av sina fosterföräldrar. Avskyvärt, givetvis.
Irritationen kommer sig inte av situationen i sig, utan snarare att det allt sedan Janne Josefsson, klipp-och-klistra-Janne granskade fosterhemmen har funnits en misstänksamhet och en misstro mot fosterhem i allmänhet.

Det är ju helt meningslöst att förebrå kvällspressen-monstret för att de snaskar i sensationer. Det intressanta är ju i stället vad psykologin bakom den här misstänksamheten är, vad i skräckens fosterhem som säljer lösnummer. För skräckens hem av alla de slag finns det förstås gott om. Är det uppfattningen att man aldrig kan älska någon annans barn lika mycket som sitt eget, biologiska? Är det Askungens elaka styvmor som spökar?

Det finns förstås en empati i det, att man kan leva sig in i hur det skulle vara att som barn förflyttas från sina invanda, trygga förhållanden till något ovisst och otryggt. Och att om man någonsin skiljdes från sina egna barn, att man skulle vilja att de fick det så bra som möjligt.

Att måla upp fosterhemmen som något rätt otäckt tjänar dock ingen på. Aftonbladet antyder att den ekonomiska ersättningen lockar människor med säckar och krokar att öppna sina hem för barn i behov. Det är bara inte sant! Jag orkar inte formulera mig snitsigare än så. Det är bara inte sant. Vem som helst som har egna barn borde inse det. Hoja.

Och sedan Marcus Birro. Alltså... Jag har alltid gillat honom. Han har representerat den svartsynte poeten, den lidande konstnären, allvaret. Han har också varit helig, flammande vrede mot orättvisor, i en värld där man inte får tycka saker på riktigt. Han har varit ute och cyklat ibland. Ibland har han dock träffat rätt och då har han träffat så oerhört rätt. När farsan gick sin holmgång mot Försäkringskassan var vi så oerhört tacksamma över den krönika han då skrev i ämnet i Aftonbladet. Den var drastisk, onyanserad och kraftfull och precis vad som behövdes just då. Den startade också en smärre brand som fortfarande nu och då låter höra om sig.
Men nu... Jag unnar honom förstås att bli pappa. Han får förstås fylla hela sin blogg och varenda kolumn han kommer åt med hur underbart han tycker att det är. Men nu slutar jag läsa. Jag kan bara tycka att det är tråkigt att en sådan stark röst hamnat i omloppsbana kring sin egen navel.

Så. Då var det tömt.

Strålande tider!

Det gick ju jättebra, det här med att uppdatera utan att ha något att skriva. De goda föresatsernas man, det är jag!

Jag vet inte, jag mår inte så bra. Igår var jag oförklarligt helt sänkt och orkes- och viljelös. Så, mot kvällskvisten när jag satt vid datorn och precis skulle till att läsa på Wikipedia om korsfästelsen så kastade jag en blick ut genom fönstret och upplevde att jag blev bländad. Jag la bort datorn och väntade ett tag så att jag skulle kunna återuppta läsandet. "Bländningen" ville dock inte släppa. Det var ungefär som att det rann vatten över mina ögon och jag kunde inte fokusera blicken. Allt bara flöt omkring för min syn. Efter ett bra tag blev det lite bättre, men då började det i stället värka bakom höger öga och det fortplantade sig snabbt till en massiv huvudvärk. Det finns fortfarande spår av värk bakom ögat.

Det verkar ju onekligen vara någon slags migrän men några sådana problem har jag inte haft sedan tonåren, så jag blir ändå bekymrad. Så det blir en sten till att lägga på orosbördan. Hur ska jag orka ta tag i det som behöver göras på jobbet? Får jag överhuvudtaget ha mitt arbete kvar? Kommer jag upp i heltidsstudier till hösten? Vad ska jag annars göra? Vad ska jag göra resten av livet? Varför rusar mitt hjärta innan jag ska sova? Varför får jag plötsligt oförklarliga migränanfall?

Det hör säkert ihop alltsammans. Det är en oros-calzone jag har på min tallrik. Jag säger till Jihad: Nej, jag orkar inte äta så här mycket!
Och han bär in en ännu större.

Pressen!

Herregud vad den här bloggen står och samlar damm! Men det känns fint att vara saknad, så jag ska försöka skärpa mig.

Vad som har hänt är alltså att jag tagit på mig att uppdatera PTC-bloggen på daglig basis. Har ni följt den har ni nog märkt att jag misslyckats med det. Det beror på att pressen att sköta två bloggar blivit mig övermäktig. Jag började nog så ambitiöst på PTC-bloggen med daglig uppdatering, men till slut blev jag sittandes framför den utan något att skriva. Men skrev ändå. Det blev dåligt. Jag vill inte skriva dåligt.

Jag ska försöka byta inställning i den frågan. Om jag pressar mig själv att skriva oftare, även utan inspiration, så antar jag att det ger en övning som i viss mån även kommer att ge färdighet. Då får det kanske bli dåligt ett tag, men med en större belöning på andra sidan. Vi får se.

Tack Stab in the your black heart! för den fina komplimangen om Prey-recensionen! Och för en fin utekväll i Luleå. Det måste vi göra oftare!

Tack Dårarnas dal för hjälpen med 1 maj-låtarna!

Tack Jens Zakrissons Eminenta Enmansorkester för den hårda uppmaningen att skriva!

Tack GUD för goda vänner och stunder av glädje och inspiration!

Påskmoral

Så var påsken över. Det är nästan så att man kan gråta. Inte förstås över själva påskens avtåg, utan alla de fina människors, som så välbehövligt förgyllt några dagar i den här obeslutsamma vårvinterns gråhet och slasksörja. Också det faktum att påskledigheten i morgon får sitt definitiva slut odlar sorg i mitt bröst.
Det känns nästan som en fantasi, som att det aldrig har hänt, som att längta efter något, få det, vakna och inse att det bara var en dröm. Suck och stön.

Emppu referar i en fotnot till ett samtal vi hade i lördags. Det hade sin grund i att jag på fredagen dyngade ner mig bortom rim och reson, Emppu provocerade, jag ryggradsreagerade och angrep hans (och andras) personliga moral med flammande, helig vrede (i och för sig i ett SMS, så "flammande" och "heligt" det nu kan bli). Det ledde hur som helst till att han lanserade sin tanke om postfundamentism.
Jag förstod inte ens hälften av det han förklarade, det var nog väl så akademiskt och absolut fel sammanhang. Fast en del har jag ändå med mig från samtalet. Det finns all anledning att ifrågasätta varför man håller vissa moraliska ideal så högt, när det visar sig att det bara finns luft därunder. Trots det, utan att halka in i amerikansk republikansk "vem behöver kunskap när det finns magkänsla?"-retorik så ska man nog inte helt och hållet underkänna sin egen känsla för rätt och fel till förmån för intellektuella konstruktioner. Man behöver ju inte pådyvla den andra. I flammande, vredgade SMS.

Oh! What a beautiful day!

Idag händer det grejer!

1. Ida fyller år! Grattis mitt hjärtas kära!
2. Lidsi is rolling into town. Med sällskap!
3. L8 Nyberg slår upp portarna. Jag har köpt ett armband och en fräsig slips med dödskallar.
4. Pajala Truck Co. börjar blogga på NSD. Jag har tagit på mig att hålla i den kontinuerliga uppdateringen från dag till dag. Vi får se hur det går, med tanke på det ryckvisa liv den här bloggen fört. Jag kan! Jag kan! Jag vet att jag kan!

I övrigt lyser solen.

Lite allvarligare

1981

Brorsan skickade en text han skrivit som beskriver händelseförloppet den dagen för snart två år sedan då vår mamma plötsligt gick bort.

Det är otäckt att i sitt medvetande bära insikten om att allt man tar för givet i vilken given sekund som helst kan tas bort. En dyrköpt insikt, man inte ens vill ha. Inte för att man av den anledningen går omkring och konstant väntar sig olycka runt nästa hörn, det vore förstås outhärdligt att leva så. Däremot, när saker avviker från det normala så dyker oron ner i en som en hök. Bakom oklarheter kan det absolut värsta tänkbara gömma sig.

Jag vaknar en morgon, går till jobbet, morsar glatt på brorsan på vägen, helt omedveten om att vi en kvart senare i panik ska ta oss till akutmottagningen. Det börjar som en helt vanlig dag. Det hade kunnat vara dagen innan, dagen efter, igår, idag, men det hände då. Det var inget särskilt att vakna den dagen, inget särskilt att gå till jobbet, inget särskilt att morsa på brorsan. Inga föraningar, ingen ödesmättad känsla, ingenting som på minsta sätt skulle förbereda en vad som väntade. Ingenting som i efterhand går att styra till att man nog ändå kände på sig att något skulle hända. Igår, idag. I morgon.

Det är som att åka i en bil med klar sikt överallt utom alldeles rakt fram. Där är en helt ogenomtränglig dimma, men man har inget annat val än att åka med och efter ett tag vänjer man sig vid det.

Det är då, plötsligt, man kör in i något i full fart. Ett betongfundament som tvärstoppar och totalkraschar bilen. Rörelseenergin slungar ut en genom vindrutan och först förstår man ingenting, sedan slår chocken till, när man inser vad som händer. Man flyger bland splittret och resterna av den kvaddade bilen, panisk och förfärad.

Det är bara det att man fortsätter så, i ett ständigt fall. Ingenting blir ens sig tillnärmelsevis likt, men fallandet blir ett nytt sätt att färdas och till slut vänjer man sig vid det också. Utan vindrutan blir dock dimman så mycket mer påtagligt, så mycket mer otäck.

Jag drömde om mamma häromatten. Jag bodde på Åkerbärsstigen och i garderoben i mitt rum hade jag hundratusentals kronor som tillhörde bandet. Jag gick ner till köket och där var mamma. Jag var förtvivlad över att ha ansvar över så mycket pengar och vi diskuterade det. Hon rationaliserade situationen för mig och gjorde mig lugn. Såsom hon gjort så många gånger i livet.

Idag hade hon fyllt 56 år.

Alarm!

Jag kommer då att hålla mig hemma!

Jesus bästa mirakel!

Nu är det klart! Hela 62% av bloggens läsare tycker att "Fem bröd och två fiskar" är Jesus absolut bästa mirakel. En jordskredsseger för matundret alltså. Vilket får mig att undra ifall ni äter tillräckligt, kära läsare. Men visst, det är ett mäktigt under som faktiskt beskrivs i alla fyra evangelier. Såhär skriver Matteus:

"När Jesus hörde detta drog han sig undan och for över sjön till en öde trakt för att vara ensam. Men folket i städerna fick reda på det och följde efter honom till fots.
När han steg i land fick han se en stor skara människor, och han fylldes av medlidande med dem och botade dem som var sjuka.
På kvällen kom lärjungarna till honom och sade: ”Trakten är öde och det har redan blivit sent. Låt folket gå härifrån, så att de kan köpa sig mat borta i byarna.”
Jesus svarade: ”De behöver inte gå härifrån. Ge dem något att äta, ni själva.”
De sade: ”Här har vi inte mer än fem bröd och två fiskar.”
”Lämna dem till mig”, svarade han.
Han sade åt folket att slå sig ner i gräset, och han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan bröt han bröden och gav dem till lärjungarna, och lärjungarna gav dem till folket.
Alla åt och blev mätta, och man samlade ihop de överblivna bitarna, tolv fulla korgar.
De som hade ätit var omkring fem tusen män, förutom kvinnor och barn."

Jag älskar replikskiftet mellan Jesus och lärjungarna. Där sitter Jesus och suger på en cigg, en siluett mot den stigande månen när lärjungarna kommer. Förmodligen alla 12 eftersom det aldrig specifieras vilka det rör sig om. 12 stycken lärjungar alltså, som en yr hönsflock ackompanjerade av någon rolig cirkusmusik. De kanske ackompanjerar sig själva med små trummor, trumpeter, tromboner och annat. De kanske är någon slags zigenarorkester och en av dem är tandlös och sjunger och dansar gudomligt! Den tandlöse dansaren, kanske är det Petrus, tystar sin orkester och så säger han:
- Jesus! Nu har vi spelat i säkert tre timmar och även om det svänger något oerhört så börjar folk bli trötta och hungriga. Kan de inte få gå hem nu? Kan inte du åtminstone komma och säga något?
Jesus vänder sig inte ens om. Han bara inhalerar lite rök, blåser ut, får något pilemariskt i blicken, anlägger ett snett leende och säger:
- Inte behöver de gå hem. Ge dem något att äta ni.
Luften går ur den trötta orkestern i en kollektiv suck. Johannes, som står lite längre bak dråsar ner på en stubbe, slår ut med händerna och säger för sig själv:
-Ständigt dessa mind fucks!
Petrus vet inte riktigt vad han ska säga. Han lyfter sina händer frågande, blicken flackar, han vänder sig om och söker stöd hos någon av de andra lärjungarna, men de bara skruvar på sig och tittar bort.
- Men Jesus! Vi har bara fem bröd och två fiskar. Det är typ femtusen pers här. Och ärligt talat är vi ganska hungriga själva.
Jesus tar ytterligare ett bloss, ser först ut som om han funderar ett slag. Sedan kastar han nonchalant med sitt långa hår och sträcker fram en hand mot Petrus.
- Nå. Hit med det då.

Resten är, som man säger, historia.

Tofflor

Jag tror inte att man kan förstå vad underkastelse innebär ifall man inte först stått längtansfull, sedan hoppfull, sedan sårad, sedan likgiltig, sedan misstänksam, sedan gryende, groende, sedan raserad, sedan desperat, sedan förtvivlad, sedan i dödsskuggans dal, sedan inför sin syn få dörrar man trodde för evigt stängda öppnade, och ett heligt ljus strömmande igenom dem.

Att kalla mig toffelhjälte är en underdrift. Jag är i allt väsentligt en 13-åring i sin första besvarade förälskelse.
Jag har alltid känt att jag varit äldre än vad jag varit, med för stora tankar hängandes över axlarna på en alltför ung människa. Jag känner nu att jag passerat den gräns varefter de tankarna glider ifrån mig, som en strand lämnar en när man ror ut i båten. Min intellektuella topp var kanske kring 25, nu blott synbar i himmelsranden. Kort sagt, jag har vuxit ifatt och förbi mig själv mentalt. I det avseendet känner jag mig numer ganska efterbliven.

Varåt seglatsen bär är i stället mot känslomässig mognad. Min navigatör genom det här, min livskamrat, den vars toffel jag tacksamt och med stolthet alltid kommer att krypa under finns numer på Internet.

Byagränd

När jag var ute och promenerade med Sigrid kom plötsligt Byagränd för mitt inre.

Det var förstås helt oundvikligt att vi på kvarteret en dag skulle börja med rollspel. Jag minns den första kontakten med fenomenet. En av killarna hade varit på en av de sällsynta utflykterna utanför vårt område och testat på Mutant. Det han beskrev var helt otroligt, nästan för bra för att vara sant. Ett spel i vilket man kunde göra vad som helst! Vi kunde ju inte jämföra med något annat än brädspel och 8-bitars, så det lät helt fantastiskt.

En tid efteråt införskaffade någon Mutant, jag Drakar & Demoner och även om det inte var lika sinnesomvälvande som vi förväntat oss så blev det snabbt ett stort intresse som vi hängav oss åt med stor lust och tillbringade många timmar med.

Det var framför allt Drakar & Demoner som gav de riktigt stora kickarna i början, och den absolut bästa perioden var den som utspelade sig kring samhället Byagränd. Man hör ju på namnet att spelledaren bara behövde en plats för värdshuset att ligga på och drämde till med första bästa namn. Av någon anledning levde dock Byagränd kvar i spelsession efter spelsession. Det byggdes ut och blev mer detaljerat, befolkades av avlagda spelkaraktärer och fick något av ett eget liv.

Jag tror att de som var med om det här hade en såpass tydlig bild av byn att de hade kunnat rita en karta och markera de viktigaste platserna. Än idag har jag kvar en uppfattning om hur det såg ut, även om nästan alla detaljer lämnat minnet.

Man kommer in i byn på en väg västerifrån. Det första man lägger märke till på vänster sida är det stora slagfält där Byagränds öde en gång avgjordes. Onda makter hade tagit över byn och mördat stora delar av dess befolkning. Långt inne i skogen, i ett fort växte dock en motståndsrörelse som till slut mobiliserat kraft nog att driva fienden från byn och det skedde alltså på det här slagfältet. Det var episkt, med drakar och allt. Varför just den här lilla byn var så viktig att strida för vet jag inte. Bortom slagfältet finns ett berg och på en klippa kan man se ett förstenat troll sträcka sina armar mot solen.

Nästa anhalt, på höger sida, är trollkarlens hus. Han och hans brorsdotter säljer örter av olika slag till byns befolkning. Därefter kommer vi till värdshuset "Den lille vandraren" på vänster sida. Ett gammalt värdshus som drivs av en dvärg, som bland annat ledde de goda i det stora slaget om Byagränd.

Sedan kommer byns kärna och där delas vägen i två. Den ena leder norrut, mot den herrgård i vilket områdets adelsman bor och därefter till den stora hamnstaden på den norra kusten. Den andra vägen fortsätter i sydvästlig riktning och går in i själva byn. I den här förgreningen står ytterligare ett värdshus. Ett lite nyare och lite finare, med en lång rad ägarbyten. Det har ett betydligt sämre rykte än Vandraren, många av de tidigare ägarna har visat sig vara riktiga skurkar.

Därefter blir det lite skissartat i minnet. Det fanns förmodligen en vapenaffär. Jag vill minnas att det också fanns ett litet torg där en karaktär som fått tag på ett laservapen i någon slags sci fi-kampanj satt i ett träd och sköt på förbipasserande.

Det fyller mig med en varm känsla, att vandra i den här barndomsfantasin. Det är en sådan plats där ingen verklig smärta existerar, en slags fantasins manifestation av allt som är oskyldigt och oförstört innan vuxenheten vräker sig emot en och söndrar. All den moralpanik som omgärdade vårt intresse under den här tiden känns i det perspektivet oerhört provocerande. Att begränsa de kanaler i vilka fantasin fritt kan flöda är att sparka undan viktiga kryckor, Didi och Björn (fast ni har säkert kommit på bättre tankar idag).

Quadrophenia

Ah, dåliga filmer!

Quadrophenia är alltså baserad på The Who's rockopera med samma namn som tycks vara deras egna hyllning till (och svidande uppgörelse med?) modskulturen och den tid när en finnig yngling i för stor, grön parkas på moped var det tuffaste och hårdaste man kunde träffa på en engelsk gata. Tydligen betraktad som något av en klassiker, men helt klart en stor skopa skit att tvinga i sig.

Det handlar alltså om ett/en mod, som jag läser ska vara baserad på bandets medlemmars olika personligheter och hans kompisgäng som knarkar, spöar rockers och har det gött. So far, so good.

Tyvärr är alla karaktärer helt obegripliga med skrattretande dåliga motiv. Och det gäller framför allt den extremt osympatiske, överspelade huvudrollen. Jag minns inte ens vad huvudpersonen heter, såhär någon minut efter att filmen tagit slut.

Jag tycker filmen sammanfattas bäst av det Ida sa när huvudpersonen desillusionerad kör farligt nära kanten på ett brant stup med sin lilla moppe i en lång och utdragen sekvens (till en The Who-låt):

- Men kör av då!

Svara nu!

Jag har varit borta ett tag. Det beror främst på ointresset för min mirakel-omröstning. Den ligger hur som helst uppe nu. För motiveringar, scrolla längre ner i bloggen.

Moustache me!

K-love stylee!

Demokrati

Emppu hade ett eget favoritmirakel som jag vill delge även er som inte besöker kommentarsfältet.

"I vilket fall är jag själv rätt förtjust i när han får vinden att mojna. Han ligger i båten och sover, lärjungarna blir oroliga som fan för att det blåser upp, han säger åt vinden att ta det lugnt. Lite Lucky Luke, tänker jag mig."

Det föranledde en idé om att i demokratisk anda utse det definitiva miraklet. Såhär går vi tillväga; Ni skriver i kommentarsfältet vilket mirakel ni vill nominera, utöver mina fem och Emppus förslag. Sedan kör vi en omröstning på det! Kul, interaktivt och en gimmick till som inte Dårarnas dal lagt vantarna på!

Slå upp nya testamentet, leta fram det allra häftigaste miraklet och nominera!

Topp 5: Jesus mirakel

På begäran kommer här en topplista över Jesus allra bästa mirakel. Listan är subjektiv. Många kommer säkert att sakna exempelvis uppväckandet av Lasarus från det döda eller för all del återuppståndelsen, men det här handlar alltså om vilka mirakel jag gillar mest.

5. Vatten till vin

Det ultimata partytricket!

4. Fem bröd och två fiskar

Jag föreställer mig att det är typ gahkko och rökt sik och det vattnas i munnen. Mm! Kanske lägger man till och med siken på gahkkon, rullar ihop och äter. Eller så äter man dem var för sig, med mycket smör på gahkkon och siken med fingrarna från en pinne. Hur som helst så ligger det där på ett bord och tar aldrig slut!

3. Jesus vs. Legion

I ena hörnet: Jesus, Guds son, obesegrad till och med av döden. I andra hörnet: Legion, de tusen demonerna från Gerasa, mannen som inte kan tyglas ens av kedjor. FIGHT!

2. "Ta din säng och gå"

Jesus genomför alla sina mirakler till synes ansträngningslöst men nästan inget mirakel framhäver hans totala coolness så mycket som det här. Om man ska hjälpa en förlamad man att bli bättre så är det absolut minsta man kan göra att be honom ställa sig upp. Det enda jag kan tänka mig som hade varit mer nonchalant hade varit att med en lätt nickning uppåt framföra samma uppmaning. När sedan mannen också reser sig upp återstår bara att grensla motorcykeln, kasta med håret och göra en snygg sorti i solnedgången.

1. Gå på vattnet

Prova själv. Se hur värdig du är när du plumsar i och blöter ner dina finaste chinos. Jesus, the big Kah09
å'8 Cowabunga!¨

Sigrid kände att hon hade något att tillägga. Vad jag ville säga var i alla fall att Jesus var den första surfaren. Okej att det inte längre är det coolaste att vara men tänk hur mycket han var före sin tid! Nästan 2000 år! Då är man definitivt en trendsetter. Det, plus att det ligger väldigt nära en superhjälteförmåga att kunna gå på vattnet (den ursprungliga Aqua Man) gör Jesus bästa mirakel!

Riktigt dåligt.

Hammerfall släpper ny skiva. Det är förstås givet men jag kan inte låta bli. Det snurrar en reklam och jag har bara sett den flimra förbi. Jag får för mig att de spelar i helvetet och har läderkläder. Man hör låten och tänker; Är det ett skämt? Är det Black Ingvars comeback? Nej, det är Hammerfalls senaste singel och det är riktigt dåligt.

Sahara Hotnights släpper ny skiva. Jag har inte hört något från den men jag har sett dem framföra en av låtarna framför någon morgonsoffa. Jag tänkte först bara skriva att det lät som kulturskolan men eftersom jag jobbar på en så vill jag ge en mer nyanserad bild. Det lät som när man har en grupp elever som är duktiga på att spela. Musikaliskt finns allt där men det är något som saknas. Det går inte riktigt att sätta fingret på det. Är det tempot? Spelar de för långsamt? För fort? Är det ljudnivåerna som inte är balanserade? Är det uttrycket? Är det mognad? Vad är det som gör att det faller så platt, blir så tråkigt när de ändå är så duktiga? Man vet bara att det är riktigt dåligt.

Idag har jag och mina kollegor spelat ihop. Tanken är att vi ska ha en lärarorkester som kan framföra bruksmusik i lite olika kommunala sammanhang. Vi ska bland annat ha en repertoar av cocktailmusik, att spelas i bakgrunden på lämpliga tillställningar. Det blir förstås jazzstandards. Massor av ackord. Inga vanliga, hederliga dur- och mollackord heller. De andra spelar med beundransvärd lätthet men jag får kämpa och koncentrera mig så hjärnan kokar så att när det kommer ett lite enklare ackord kommer jag inte ihåg hur man tar det. Sedan blir det solo och då får jag experimentera mig fram över halsen och mot slutet av solot har jag hittat tre toner som låter bra efter varandra och så låter det bra i ett par sekunder innan jag slarvar bort slutet i en ful övergång till nästa vers. Det ser ut att bli många timmar nötande av skalor för annars kommer det bli riktigt dåligt!

En sak som är riktigt bra är att Idas vernisage blev väldigt lyckad! Idas tanke om att ha publiken på scenen och målningarna på publikens platser i biosalongen blev mycket mer effektfull i verkligheten än vad jag hade föreställt mig. Det är inte ofta förhållandet är så. Jag är stolt och glad!

I want it that way!

Kanske egentligen föremål för den insomnade Truck Co.-bloggen men ändå.

Vi har fått den första råmixen på en av våra singelkandidater. Det är en lite speciell stund. Hela den här bandresan varit en långt pärlband av speciella stunder.

Det har ju pratats en del om vårt band och jag förstår att det utifrån ser ut som att inget händer. Vi har ju haft vårt kontrakt i åratal och det börjar förmodligen bli lika tröttsamt att fråga när skivan kommer som det är att svara att det är på gång. Om man räknar från första inspelningstillfället till idag så har vi varit i samma fas i en bra bit över ett år och det har hela tiden känts som att det verkligen är på gång och att målet, skivsläppet skymtat genom lätt dimma.

Nu sitter jag i alla fall här med vad som potentiellt kan bli den första låt jag hör av vårt band på radio. Det är en av mina personliga favoriter och det låter riktigt bra om den! Det är tungt, sött, tajt och oemotståndligt. Det är också polerat och låter precis som vad det är; Ett garageband med popambitioner. Jag kan förstå om det kommer att låta obekant för dem som hört oss spela eller våra demos. De vassa kanterna är nedslipade, allting är ihoplimmat och det allmäna bullret koncentrerat. Det kommer förmodligen att finnas åsikter om det men det är nog såhär vi har velat låta från början. Allt annat har varit oavsiktligt och tekniska begränsningar.

Vi är på gång!

En dyster söndag, trots att ingen alkohol passerat systemet. Ida är bortrest för ett par dagar och det känns tomt. Sigrid bara sover. Ingen uppdaterar sin blogg. Nåväl, sista arbetsveckan innan lovet. Som inleds på ett fantastiskt sätt med Idas vernissage på lördag! Det ska bli kul att se vad folk säger. Hon har jobbat hårt så jag hoppas att besökarna tar sig tid att titta.

I övrigt har jag ingenting att säga.

Pavarotti vs. Bryan Adams

Jag snubblade över det här klippet under någon lektionsplanering förra läsåret och av någon anledning bubblade det upp till medvetandets yta (genom någon slags associationskedja från en lektion i veckan där Paul Potts omnämndes.)

Säga vad man vill om Bryan Adams men vilka cojones att som engelskspråkig rocksångare gå upp på scen och framföra en duettversion av O Sole Mio med Luciano Pavarotti. På italienska dessutom (ett språk han uppenbarligen inte behärskar)! Det är väldigt modigt. Det är övermodigt. Det är självmordsbenäget.

Man kan i och för sig hävda att Elvis med "It's now or never" förflyttade den här låten rätt in i det populärkulturella medvetandet och att Pavarotti och Adams står där på sina egna villkor och med samma rätt. Men Bryan Adams. Och det var verkligen ingen av Elvis största stunder heller. Tvärtom en riktigt såsig, sliskig Las Vegas-stund.

Klippet hade varit roligare ifall det gått riktigt åt helvete för Bryan. Det gör det inte. Han står i och för sig där som en häng-och-slängig tonåring i för stora kläder och sluddrar obegripligheter som inte ens påminner om italienska, men sångmässigt levererar han nog ändå vad han ska. Han riktigt lyser upp som en pojke som just kommit undan med ett kioskrån när han prickat den höga tonen innan refrängen.

Bredvid honom står Pavarotti som farsan Baloo. Skickar blickar till publiken som säger: "Kolla va! Lill-pysen asså!" Och Bryan Adams är förstås lite som Mowgli som försöker sig på att ryta som en riktig jätte-bamsing till björn.

När Pavarotti sedan tar över gör han det nonchalant. Fast i sin övertygelse om att han, världens främsta tenor, springer cirklar kring vilken oskolad, hes pop-i-topp-slyngel som helst. Så han puttrar på lite lätt i versen. Pressar på lite mot den senare delen, lägger en elegant liten avvikning uppåt i ton på det ställe som Bryan fick kämpa så hårt med i början av refrängen. Hela tiden med air av obryddhet. Han har liksom inget mer att bevisa. Kan ställa upp på sådant här trams, för det betalar väl förmodligen bra. Han har redan sjungit i alla operahus värda namnet för alla tänkbara förnämligheter. Nu kan bönderna också få ta del av hans gudagåva. Bryan Adams står och vrider sig lite som en ängslig praktikant. Pavarotti skickar lite retsamt in honom mitt i refrängen och han är typ ba: Ja, ja, okejrå.

Idag är den store tenoren inte längre vid liv och Bryan Adams ids jag inte ens kolla vad han gör, men här är de båda folkets hjältar. Den folkligaste tenoren någonsin och en folköl.

Vi är vänner, vi är friends.

Gott sällskap man har i bloggosfären numer!

Dårarnas dal
Emppu P har äntligen fått tummen ur anus och inringat sitt lilla hörn av WWW. Och med vilket lyckat och träffande resultat sedan!
Han har på ett lysande sätt i bloggform fångat sin egna megalomaniska, självupptagna läggning. Vi pratar om killen som:
1. Tycker om att tala och skriva om sig själv i tredje person.
2. På en YouTube-kväll, när alla andra visat sina roliga klipp och skrattat gott, fortsätter plöja halvtrista klipp i evighet till tystnande skratt och tilltagande gäspningar. Ytterst road själv.
3. Gör anekdoter till epos. Inte spännande epos. Vikinga-epos.

Hans främsta stilgrepp i bloggen är att peppra varje inlägg så fullt av länkar till helt eller delvis relaterade sidor, eller till roliga och illustrerande sådana, vilket gör att varje inlägg i tid kräver en genomsnittlig bussresa till Luleå.

Men det är smart, roligt, begåvat, genomarbetat och förmodligen för bra för den övriga bloggvärlden.

Stab in the your black heart!
Erkki har en anrik men hittills väldigt osynlig blogg som blev dagens glada överraskning! Inte fullt så präglat av storhetsvansinne. Snarare ödmjukt och lågmält. Välskrivet och roligt också. Extremt nördigt. Likafullt en återspegling av den fina personen bakom bloggen. Tyvärr lyckas han underträffa mig i uppdateringar då han tycks vara aktiv typ en månad om året i snitt.

emilkieri.com
Lite lull-lull om studentlivet på Gotland.

En gång i sexan.

Jag minns avslutningen i sexan. Vi skulle bli vuxna och få skåp i stället för bänkar, slås ihop med kreti och pleti från utbyarna, äntligen få nytta av den i ändlöst slit inövade skrivstilen de skulle komma att vara så noga med i nästa stadie av vår skolgång. Ett stort steg, ett farväl och en ny början och jag hade bestämt att det skulle firas med en show. Jag skulle bjuda mina klasskamrater och deras föräldrar på en föreställning regisserad och kanske framför allt koreograferad av mig, framförd av mig och en lite motvillig kompis, baserad på en idé av mig. Så ljuv i sin enkelhet den idéen också var! Att dansa och mima till Michael Jacksons "Black or white".

Jag vet inte riktigt vad mina klasskompisar gillade, men jag gillade bara Michael Jackson. De tuffaste pojkarna pratade förstås om Metallica, Iron Maiden och Guns 'n roses på samma sätt som de tuffaste pojkarna i mellanstadiet fortfarande pratar om dem banden (dock inte G n R så mycket längre). I övrigt minns jag inte vad det var som gällde. Kanske var det Ronny och Ragge?

Hur som helst; Black or White fick i alla fall mig på gott humör och det var en gåva jag ville dela med mig av. På vilket bättre sätt än genom vad som närmast kan beskrivas som ett varieténummer med delar klockren imitation, delar spontana rörelser i kärlek till musiken.

Så fick det bli och så blev också. Till Michael Jacksons tidlösa budskap om tolerans stod jag och improviserade, mimade med i det lilla av texten jag kunde, formade väl munnen lite med lite lätt fördröjning till de andra ljud jag kunde uppfatta, gjorde säkert några väl valda Michael-moves. Jag minns inte exakt vad, utom att jag vid något tillfälle fick feeling och gav mig på något slags språng mot en vägg i vad som även i efterhand kändes rätt akrobatiskt men förmodligen var halvtjockt 12-årsklumpigt. Inget var ju inövat och låten över fyra minuter lång.

Med erfarenhet av några fler föreställningar kan jag undra hur det egentligen kändes. Fyra minuter oförberett framträdande är oerhört långt. Blev jag inte smärtsamt medveten om det inför den förhållandevis stora publiken i klassrummet? Och i så fall; Hur kunde jag någonsin plocka ihop mig själv tillräckligt för att våga stå på en scen igen?

Det värsta är att jag minns det som att jag efter framträdandent var riktigt premiärrusig. Lycklig över att ha gjort något bra. Men herregud! Jag vill inte minnas det som att någon skrattade åt mig, men kan jag ha varit så blind för det uppenbara hånflin som måste ha legat smetade över hela den församlade publikens ansikten, förmodligen från barn till vuxna med undantag av de generade leenden mina föräldrar förmodligen bar?

Men samtidigt; Var det inte ändå rätt fint? Ingen annan gillade Michael Jackson, det hade nog redan börjat pratas om hans pedofili vid det här laget. Jag brydde mig inte om det. Jag brydde mig uppenbarligen inte heller om vad mina klasskamrater tyckte om att jag tog upp fyra minuter av deras begynnande sommarlov för att spontandansa inför dem.

DET är integritet!

Edit:
Min kompis som deltog i föreställningen skulle göra rap-partiet som kommer mitt i låten. Jag vill minnas det som att jag var en smula irriterad över att han var så återhållen och blodfattig i sin del och att han i övrigt stod och log förläget.

Heavenly pastime

Ida är med vänner. Det gör inte så mycket för jag ska just till att gå till kiosken och köpa mig lite chips. När jag kommer tillbaka tänker jag kolla Cabaret. Det här är förstås helt ovidkommande, förutan underhållningsvärde, men jag tror inte ni förstår vilken glädje det bereder mig att ha en sådan fin kväll framför mig. Musikal, fett, I'm all about that! Särskilt efter en lång dag i gruvan. Jag hoppas att ni (alltså Emppu, Jeppe, Chrille, Tone, Raffe, T och Steve the Thief) har skönhet och under i er framtids sköte också!

PS. Steve the thief; av princip visar jag mig inte på bild utom i noga utvalda sammanhang då jag är rädd att mitt ansiktes värde devalveras annars. Överexponering dödade nästan Markoolio!

Rockens historia A

Jag har problem med att motivera för elever varför de ska lära sig om rockens historia. Det är i och för sig svårt att motivera vissa att lära sig något om musik överhuvudtaget, men jag tycker ändå att historia-biten borde vara tillgänglig även för sådana som inte fixar det praktiska. Mina krav är verkligen inte höga, eller rättare sagt; De har drastiskt minskat under min tid som musiklärare. Jag förväntar mig ändå att man ska veta vilka The Beatles är (det vet de inte) eller att Elvis inte är en artist från 90-talet (vilket en del tror).

När jag försöker förklara nyttan av att veta det fanns en kille som var duktig på gitarr som hette Jimi blir det lätt en återkoppling till det kursplanen säger om musikämnets syfte; Att man genom att förstå musikens historia får en större förståelse, och därmed kanske en större upplevelse av den musik man lyssnar på idag. Det är förvisso sant och riktigt, men det klingar alltid lite ihåligt när jag säger det. Jag har funderat lite på varför. Jag tror att det är så att jag i mitt inre tycker det är fullständigt orimligt att gå genom livet utan att veta de här sakerna. Jag tycker det är sådan oantastligt självklar kunskap att när någon inte förstår vad jag pratar om, när det gäller ens det allra mest grundläggande, blir jag alldeles perplex. I mina föreställningar tror jag mig kunna vandra in i en lerhydda, i ett av civilisationen ännu orört stamsamhälle, säga: "Beatles!" och få svaret: "Ah! Ringo! Ringo!"

Jag är medveten om att det här är ett uttryck för snobbism och elitism, men hey! Jag förväntar mig inte att man ska kunna redogöra för tillblivelsen av Smells like teen spirit men man ska fan i mig veta att det funnits ett band som hette Nirvana!

Slutet på en era

Okej, nu kanske jag har landat. Idag är första gången på flera månader som jag inte känner ett omedelbart behov av interaktiv underhållning så fort jag är ensam. Det känns lite tomt, faktiskt.

Vilken tid det har varit ändå! Kulmen har utan tvekat infallit bara de senaste veckorna med Civilization Revolution och Civilization IV. Jag har känt mig helt handfallen i verkligheten, som i och för sig tett sig tämligen meningslös i förhållande till att vara enväldig härskare över en hel civilisations öde från tidernas begynnelse och i evighet. Jag förstår vad Kim Jong Il går igång på. Och Gud.

Jag kommer att minnas mycket annat också. Svampmolnet mot den grå himlen när Megaton förintades. Känslan av att styra en Brumak genom The Hollow. Irritationen över indian-Tommys korkade och själsligen döva one-liners.

Det är klart, jag lär fortfarande försöka mig på det enstaka, mongoliska härtåget nu och då, men det känns som att det kommer att bli mer rimliga nivåer (när andra spelar en timme spelar jag tre!). Vilket innebär att en massa tid lösgörs. Vad ska jag fylla den med då? Kanske blir det blogg?

Delusions of grandeur

Häromdagen fick jag en låt på huvudet, den Eva Blondin (vilket osannolikt namn ändå) sjunger i "Ett anständigt liv" i Stefan Jarls mods-trilogi. Den första delen av texten går såhär:

Att sitta inne ett tag

gör ingen jävel glad.

Det vet både du

och det vet jag.

Det finns en del att invända emot bara i den här korta, lilla öppningen. Varför väljer hon att formulera sig; "gör ingen jävel glad" i något annat syfte än att det ska rimma med nästa stycke? Nu rimmer det ju i och för sig knappt. Det låter lite likadant. Hur som helst, blir inte det här med att det inte är någon jävel som blir glad av att sitta inne ett odefinierat tag lite för laddat? Varför just jävel? Kanske låter "inte någon glad" lite för formellt. Kanske låter "ingen människa (mänska) glad" lite för ihoptryckt. Men är verkligen "ingen jävel" det bästa alternativet? Verkligen?

Det vet både du och det vet jag.

Fast kanske hör jag fel. Kanske går texten: "Det vet båda du" och hon tilltalar egentligen någon med multipla personligheter som hon suttit inne ett tag med (en stund, en kort sekund om man jämför med dinosauriernas tid).

Jag tänkte allt det här, men sedan tänkte jag att det Eva Bondin skapat är mycket ärligare än något jag någonsin skrivit. Jag kan alla de här orden. Jag kan läsa och härma. Sträcker sig min kunskap längre än så?

Den tanken utlöser en lång, nedåtgående spiral av självtvivel. 

Jag är lite lätt ölmosig i skallen och nästan fosterställningsbenägen av den ångest den här virvelvinden skickar mig ned i.

Jag tror att det här kan vara en självrannsakningens tid. Jag är inte längre en ungdom i någon av ordets bemärkelser. Jag är gammeldom. Medelåldersdom i alla fall. Jag borde vara säkrare på min plats än såhär! 

Jag är glad att någon ser mig med andra ögon, med ögon som ser igenom allt det jag trodde var viktigt för att vara någon. Att omdefinieras i någon annans blick är det största och läskigaste jag varit med om! Och underbaraste. Och att få möta den blicken och i alla fall försöka att ge tillbaka, det viktigaste. 

Varje tanke är redan tänkt. Jag borde inte skämmas för det. Jag borde inte ängslas över det.

Jag ville säga så mycket mer än det här, men det blev bara ett virrvarr av lösa tanken. Hjulet snurrar, hamstern är död, men jag har åtminstone uppdaterat min blogg!