Byagränd

När jag var ute och promenerade med Sigrid kom plötsligt Byagränd för mitt inre.

Det var förstås helt oundvikligt att vi på kvarteret en dag skulle börja med rollspel. Jag minns den första kontakten med fenomenet. En av killarna hade varit på en av de sällsynta utflykterna utanför vårt område och testat på Mutant. Det han beskrev var helt otroligt, nästan för bra för att vara sant. Ett spel i vilket man kunde göra vad som helst! Vi kunde ju inte jämföra med något annat än brädspel och 8-bitars, så det lät helt fantastiskt.

En tid efteråt införskaffade någon Mutant, jag Drakar & Demoner och även om det inte var lika sinnesomvälvande som vi förväntat oss så blev det snabbt ett stort intresse som vi hängav oss åt med stor lust och tillbringade många timmar med.

Det var framför allt Drakar & Demoner som gav de riktigt stora kickarna i början, och den absolut bästa perioden var den som utspelade sig kring samhället Byagränd. Man hör ju på namnet att spelledaren bara behövde en plats för värdshuset att ligga på och drämde till med första bästa namn. Av någon anledning levde dock Byagränd kvar i spelsession efter spelsession. Det byggdes ut och blev mer detaljerat, befolkades av avlagda spelkaraktärer och fick något av ett eget liv.

Jag tror att de som var med om det här hade en såpass tydlig bild av byn att de hade kunnat rita en karta och markera de viktigaste platserna. Än idag har jag kvar en uppfattning om hur det såg ut, även om nästan alla detaljer lämnat minnet.

Man kommer in i byn på en väg västerifrån. Det första man lägger märke till på vänster sida är det stora slagfält där Byagränds öde en gång avgjordes. Onda makter hade tagit över byn och mördat stora delar av dess befolkning. Långt inne i skogen, i ett fort växte dock en motståndsrörelse som till slut mobiliserat kraft nog att driva fienden från byn och det skedde alltså på det här slagfältet. Det var episkt, med drakar och allt. Varför just den här lilla byn var så viktig att strida för vet jag inte. Bortom slagfältet finns ett berg och på en klippa kan man se ett förstenat troll sträcka sina armar mot solen.

Nästa anhalt, på höger sida, är trollkarlens hus. Han och hans brorsdotter säljer örter av olika slag till byns befolkning. Därefter kommer vi till värdshuset "Den lille vandraren" på vänster sida. Ett gammalt värdshus som drivs av en dvärg, som bland annat ledde de goda i det stora slaget om Byagränd.

Sedan kommer byns kärna och där delas vägen i två. Den ena leder norrut, mot den herrgård i vilket områdets adelsman bor och därefter till den stora hamnstaden på den norra kusten. Den andra vägen fortsätter i sydvästlig riktning och går in i själva byn. I den här förgreningen står ytterligare ett värdshus. Ett lite nyare och lite finare, med en lång rad ägarbyten. Det har ett betydligt sämre rykte än Vandraren, många av de tidigare ägarna har visat sig vara riktiga skurkar.

Därefter blir det lite skissartat i minnet. Det fanns förmodligen en vapenaffär. Jag vill minnas att det också fanns ett litet torg där en karaktär som fått tag på ett laservapen i någon slags sci fi-kampanj satt i ett träd och sköt på förbipasserande.

Det fyller mig med en varm känsla, att vandra i den här barndomsfantasin. Det är en sådan plats där ingen verklig smärta existerar, en slags fantasins manifestation av allt som är oskyldigt och oförstört innan vuxenheten vräker sig emot en och söndrar. All den moralpanik som omgärdade vårt intresse under den här tiden känns i det perspektivet oerhört provocerande. Att begränsa de kanaler i vilka fantasin fritt kan flöda är att sparka undan viktiga kryckor, Didi och Björn (fast ni har säkert kommit på bättre tankar idag).