Påskmoral

Så var påsken över. Det är nästan så att man kan gråta. Inte förstås över själva påskens avtåg, utan alla de fina människors, som så välbehövligt förgyllt några dagar i den här obeslutsamma vårvinterns gråhet och slasksörja. Också det faktum att påskledigheten i morgon får sitt definitiva slut odlar sorg i mitt bröst.
Det känns nästan som en fantasi, som att det aldrig har hänt, som att längta efter något, få det, vakna och inse att det bara var en dröm. Suck och stön.

Emppu referar i en fotnot till ett samtal vi hade i lördags. Det hade sin grund i att jag på fredagen dyngade ner mig bortom rim och reson, Emppu provocerade, jag ryggradsreagerade och angrep hans (och andras) personliga moral med flammande, helig vrede (i och för sig i ett SMS, så "flammande" och "heligt" det nu kan bli). Det ledde hur som helst till att han lanserade sin tanke om postfundamentism.
Jag förstod inte ens hälften av det han förklarade, det var nog väl så akademiskt och absolut fel sammanhang. Fast en del har jag ändå med mig från samtalet. Det finns all anledning att ifrågasätta varför man håller vissa moraliska ideal så högt, när det visar sig att det bara finns luft därunder. Trots det, utan att halka in i amerikansk republikansk "vem behöver kunskap när det finns magkänsla?"-retorik så ska man nog inte helt och hållet underkänna sin egen känsla för rätt och fel till förmån för intellektuella konstruktioner. Man behöver ju inte pådyvla den andra. I flammande, vredgade SMS.