Jag fascineras av martyrer (jag agerar ofta en). Här ovan skildras Petrus korsfästelse. Notera hur kraftfull han ser ut, trots sin aktningsvärda ålder och hur ansiktsuttrycket inte så mycket signalerar outhärdlig smärta som: "Öh! Vafan håller ni på med?"
Notera också att han korsfästs UPP OCH NER! Rått!
I tider där det enda som engagerar är rätten att få ladda ner gratis är det svårt att se någon dö för sin övertygelse. Jag medger att jag är svag för den sortens hjälteromantik. På långt, lååångt håll. Personligen skulle jag behöva gå ner på en nivå av ett finger eller en tå för min övertygelse. I den mån jag överhuvudtaget är så övertygad om något. Jag är dock tveksam till att det förhandlingsutrymmet finns när ens meningsmotståndare kommer emot en med dragna lansar. Bildligt talat, alltså. De skulle förmodligen ha puffror.
- Ni kan få ta en tå!
I alla fall, nu är det dags för mig att skaffa min allra första tatuering efter många års moget övervägande. Valet av motiv har fallit på ett helgon och en martyr. St. Cecilia. Hon brast ut i en sång till Herren inför sin halshuggning och blev således musikernas och framför allt kyrkomusikernas skyddshelgon. Ida har gjort en skiss, men slutresultatet lär skilja sig en del från den. Det här är i alla fall idén:
Snart på en arm nära dig!
4 kommentarer:
Det blir nice det där. Vart på armen kommer denna härlighet att hamna?
Underarmens insida mofo!
Martyrer finns inte i denna orena värld.
Du kommer inte kunna bada i offentliga badhus i Japan! Och jag vill också komma på något sådant som att tatuera helgon!
Skicka en kommentar