En låt #1

Jag tänkte som ett led i mitt projekt att börja älska musik på nytt (jmfr. Marcus Birros blogg "Vägen till kärleken") införa en följetong på bloggen som jag först helt ambitiöst kallade "Dagens låt". Vi vet ju att det inte kommer att hända. Vågar inte tänka det som något jag gör veckovis eller en månadsvis heller, så "En låt" får det bli.

En låt är ju Picture Cards av och med Blaze Foley och i den här versionen även med The Beaver Valley Boys. Jag läste för första gången om Blaze Foley i den från början underbart urskiljningslösa musiktidningen La Musik, som sedermera utvecklades till bajs. Nu finns den väl inte alls? Jag beställde hur som helst den i artikeln rekomenderade skivan, Live at the Austin Outhouse och ångrade mig inte.

Av alla sorgsna, skäggiga whiskey-cowboys är nog Blaze Foley den som berör mig mest. Han gör helt fantastiska låtar och låter så plågad när han brummar fram dem, som en björnmamma som förlorat sin unge, en dag för så länge sedan. Det är musiken som uppstår ur att dränka sina sorger i sprit. Om man inte är finne, då man i stället sjunger tango.

Det här är då den bitterluva lilla juvel som heter Picture Cards. På Live at the Austin Outhouse är titeln Picture Cards Can't Picture You och det är den jag lärt mig älska. Den här är helt ny för mig. Det är dock en helt fantastisk version. Ganska mycket för att Blaze här ingjuter något annat i den, han har en annan energi i sin sång, något som är mer hoppfullt och desperat än Austin Outhouses totala sorgsenhet och resignation.

Sentimentalitet blir aldrig vackrare än när den kommer ur en alkoholiserad cowboy. Ett annat exempel.