Pavarotti vs. Bryan Adams

Jag snubblade över det här klippet under någon lektionsplanering förra läsåret och av någon anledning bubblade det upp till medvetandets yta (genom någon slags associationskedja från en lektion i veckan där Paul Potts omnämndes.)

Säga vad man vill om Bryan Adams men vilka cojones att som engelskspråkig rocksångare gå upp på scen och framföra en duettversion av O Sole Mio med Luciano Pavarotti. På italienska dessutom (ett språk han uppenbarligen inte behärskar)! Det är väldigt modigt. Det är övermodigt. Det är självmordsbenäget.

Man kan i och för sig hävda att Elvis med "It's now or never" förflyttade den här låten rätt in i det populärkulturella medvetandet och att Pavarotti och Adams står där på sina egna villkor och med samma rätt. Men Bryan Adams. Och det var verkligen ingen av Elvis största stunder heller. Tvärtom en riktigt såsig, sliskig Las Vegas-stund.

Klippet hade varit roligare ifall det gått riktigt åt helvete för Bryan. Det gör det inte. Han står i och för sig där som en häng-och-slängig tonåring i för stora kläder och sluddrar obegripligheter som inte ens påminner om italienska, men sångmässigt levererar han nog ändå vad han ska. Han riktigt lyser upp som en pojke som just kommit undan med ett kioskrån när han prickat den höga tonen innan refrängen.

Bredvid honom står Pavarotti som farsan Baloo. Skickar blickar till publiken som säger: "Kolla va! Lill-pysen asså!" Och Bryan Adams är förstås lite som Mowgli som försöker sig på att ryta som en riktig jätte-bamsing till björn.

När Pavarotti sedan tar över gör han det nonchalant. Fast i sin övertygelse om att han, världens främsta tenor, springer cirklar kring vilken oskolad, hes pop-i-topp-slyngel som helst. Så han puttrar på lite lätt i versen. Pressar på lite mot den senare delen, lägger en elegant liten avvikning uppåt i ton på det ställe som Bryan fick kämpa så hårt med i början av refrängen. Hela tiden med air av obryddhet. Han har liksom inget mer att bevisa. Kan ställa upp på sådant här trams, för det betalar väl förmodligen bra. Han har redan sjungit i alla operahus värda namnet för alla tänkbara förnämligheter. Nu kan bönderna också få ta del av hans gudagåva. Bryan Adams står och vrider sig lite som en ängslig praktikant. Pavarotti skickar lite retsamt in honom mitt i refrängen och han är typ ba: Ja, ja, okejrå.

Idag är den store tenoren inte längre vid liv och Bryan Adams ids jag inte ens kolla vad han gör, men här är de båda folkets hjältar. Den folkligaste tenoren någonsin och en folköl.