Brorsan skickade en text han skrivit som beskriver händelseförloppet den dagen för snart två år sedan då vår mamma plötsligt gick bort.
Det är otäckt att i sitt medvetande bära insikten om att allt man tar för givet i vilken given sekund som helst kan tas bort. En dyrköpt insikt, man inte ens vill ha. Inte för att man av den anledningen går omkring och konstant väntar sig olycka runt nästa hörn, det vore förstås outhärdligt att leva så. Däremot, när saker avviker från det normala så dyker oron ner i en som en hök. Bakom oklarheter kan det absolut värsta tänkbara gömma sig.
Jag vaknar en morgon, går till jobbet, morsar glatt på brorsan på vägen, helt omedveten om att vi en kvart senare i panik ska ta oss till akutmottagningen. Det börjar som en helt vanlig dag. Det hade kunnat vara dagen innan, dagen efter, igår, idag, men det hände då. Det var inget särskilt att vakna den dagen, inget särskilt att gå till jobbet, inget särskilt att morsa på brorsan. Inga föraningar, ingen ödesmättad känsla, ingenting som på minsta sätt skulle förbereda en vad som väntade. Ingenting som i efterhand går att styra till att man nog ändå kände på sig att något skulle hända. Igår, idag. I morgon.
Det är som att åka i en bil med klar sikt överallt utom alldeles rakt fram. Där är en helt ogenomtränglig dimma, men man har inget annat val än att åka med och efter ett tag vänjer man sig vid det.
Det är då, plötsligt, man kör in i något i full fart. Ett betongfundament som tvärstoppar och totalkraschar bilen. Rörelseenergin slungar ut en genom vindrutan och först förstår man ingenting, sedan slår chocken till, när man inser vad som händer. Man flyger bland splittret och resterna av den kvaddade bilen, panisk och förfärad.
Det är bara det att man fortsätter så, i ett ständigt fall. Ingenting blir ens sig tillnärmelsevis likt, men fallandet blir ett nytt sätt att färdas och till slut vänjer man sig vid det också. Utan vindrutan blir dock dimman så mycket mer påtagligt, så mycket mer otäck.
Jag drömde om mamma häromatten. Jag bodde på Åkerbärsstigen och i garderoben i mitt rum hade jag hundratusentals kronor som tillhörde bandet. Jag gick ner till köket och där var mamma. Jag var förtvivlad över att ha ansvar över så mycket pengar och vi diskuterade det. Hon rationaliserade situationen för mig och gjorde mig lugn. Såsom hon gjort så många gånger i livet.
Idag hade hon fyllt 56 år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar