Helig irritation.

Jag har gått omkring och irriterat mig på diverse idag.

Det första är att Aftonbladet gör ett stort nummer av "Skräckens fosterhem". Skräckens olika grejer har varit på kvällspressens tungor sedan skräck-Fritzl låste in sin skräck-familj i skräck-källaren. Nu har vi i Sverige alltså vårt eget skräckens fosterhem. Det rör sig om tre fosterhemsplacerade bröder som blivit i det närmaste torterade av sina fosterföräldrar. Avskyvärt, givetvis.
Irritationen kommer sig inte av situationen i sig, utan snarare att det allt sedan Janne Josefsson, klipp-och-klistra-Janne granskade fosterhemmen har funnits en misstänksamhet och en misstro mot fosterhem i allmänhet.

Det är ju helt meningslöst att förebrå kvällspressen-monstret för att de snaskar i sensationer. Det intressanta är ju i stället vad psykologin bakom den här misstänksamheten är, vad i skräckens fosterhem som säljer lösnummer. För skräckens hem av alla de slag finns det förstås gott om. Är det uppfattningen att man aldrig kan älska någon annans barn lika mycket som sitt eget, biologiska? Är det Askungens elaka styvmor som spökar?

Det finns förstås en empati i det, att man kan leva sig in i hur det skulle vara att som barn förflyttas från sina invanda, trygga förhållanden till något ovisst och otryggt. Och att om man någonsin skiljdes från sina egna barn, att man skulle vilja att de fick det så bra som möjligt.

Att måla upp fosterhemmen som något rätt otäckt tjänar dock ingen på. Aftonbladet antyder att den ekonomiska ersättningen lockar människor med säckar och krokar att öppna sina hem för barn i behov. Det är bara inte sant! Jag orkar inte formulera mig snitsigare än så. Det är bara inte sant. Vem som helst som har egna barn borde inse det. Hoja.

Och sedan Marcus Birro. Alltså... Jag har alltid gillat honom. Han har representerat den svartsynte poeten, den lidande konstnären, allvaret. Han har också varit helig, flammande vrede mot orättvisor, i en värld där man inte får tycka saker på riktigt. Han har varit ute och cyklat ibland. Ibland har han dock träffat rätt och då har han träffat så oerhört rätt. När farsan gick sin holmgång mot Försäkringskassan var vi så oerhört tacksamma över den krönika han då skrev i ämnet i Aftonbladet. Den var drastisk, onyanserad och kraftfull och precis vad som behövdes just då. Den startade också en smärre brand som fortfarande nu och då låter höra om sig.
Men nu... Jag unnar honom förstås att bli pappa. Han får förstås fylla hela sin blogg och varenda kolumn han kommer åt med hur underbart han tycker att det är. Men nu slutar jag läsa. Jag kan bara tycka att det är tråkigt att en sådan stark röst hamnat i omloppsbana kring sin egen navel.

Så. Då var det tömt.