Tofflor

Jag tror inte att man kan förstå vad underkastelse innebär ifall man inte först stått längtansfull, sedan hoppfull, sedan sårad, sedan likgiltig, sedan misstänksam, sedan gryende, groende, sedan raserad, sedan desperat, sedan förtvivlad, sedan i dödsskuggans dal, sedan inför sin syn få dörrar man trodde för evigt stängda öppnade, och ett heligt ljus strömmande igenom dem.

Att kalla mig toffelhjälte är en underdrift. Jag är i allt väsentligt en 13-åring i sin första besvarade förälskelse.
Jag har alltid känt att jag varit äldre än vad jag varit, med för stora tankar hängandes över axlarna på en alltför ung människa. Jag känner nu att jag passerat den gräns varefter de tankarna glider ifrån mig, som en strand lämnar en när man ror ut i båten. Min intellektuella topp var kanske kring 25, nu blott synbar i himmelsranden. Kort sagt, jag har vuxit ifatt och förbi mig själv mentalt. I det avseendet känner jag mig numer ganska efterbliven.

Varåt seglatsen bär är i stället mot känslomässig mognad. Min navigatör genom det här, min livskamrat, den vars toffel jag tacksamt och med stolthet alltid kommer att krypa under finns numer på Internet.