Pressen!

Herregud vad den här bloggen står och samlar damm! Men det känns fint att vara saknad, så jag ska försöka skärpa mig.

Vad som har hänt är alltså att jag tagit på mig att uppdatera PTC-bloggen på daglig basis. Har ni följt den har ni nog märkt att jag misslyckats med det. Det beror på att pressen att sköta två bloggar blivit mig övermäktig. Jag började nog så ambitiöst på PTC-bloggen med daglig uppdatering, men till slut blev jag sittandes framför den utan något att skriva. Men skrev ändå. Det blev dåligt. Jag vill inte skriva dåligt.

Jag ska försöka byta inställning i den frågan. Om jag pressar mig själv att skriva oftare, även utan inspiration, så antar jag att det ger en övning som i viss mån även kommer att ge färdighet. Då får det kanske bli dåligt ett tag, men med en större belöning på andra sidan. Vi får se.

Tack Stab in the your black heart! för den fina komplimangen om Prey-recensionen! Och för en fin utekväll i Luleå. Det måste vi göra oftare!

Tack Dårarnas dal för hjälpen med 1 maj-låtarna!

Tack Jens Zakrissons Eminenta Enmansorkester för den hårda uppmaningen att skriva!

Tack GUD för goda vänner och stunder av glädje och inspiration!

Påskmoral

Så var påsken över. Det är nästan så att man kan gråta. Inte förstås över själva påskens avtåg, utan alla de fina människors, som så välbehövligt förgyllt några dagar i den här obeslutsamma vårvinterns gråhet och slasksörja. Också det faktum att påskledigheten i morgon får sitt definitiva slut odlar sorg i mitt bröst.
Det känns nästan som en fantasi, som att det aldrig har hänt, som att längta efter något, få det, vakna och inse att det bara var en dröm. Suck och stön.

Emppu referar i en fotnot till ett samtal vi hade i lördags. Det hade sin grund i att jag på fredagen dyngade ner mig bortom rim och reson, Emppu provocerade, jag ryggradsreagerade och angrep hans (och andras) personliga moral med flammande, helig vrede (i och för sig i ett SMS, så "flammande" och "heligt" det nu kan bli). Det ledde hur som helst till att han lanserade sin tanke om postfundamentism.
Jag förstod inte ens hälften av det han förklarade, det var nog väl så akademiskt och absolut fel sammanhang. Fast en del har jag ändå med mig från samtalet. Det finns all anledning att ifrågasätta varför man håller vissa moraliska ideal så högt, när det visar sig att det bara finns luft därunder. Trots det, utan att halka in i amerikansk republikansk "vem behöver kunskap när det finns magkänsla?"-retorik så ska man nog inte helt och hållet underkänna sin egen känsla för rätt och fel till förmån för intellektuella konstruktioner. Man behöver ju inte pådyvla den andra. I flammande, vredgade SMS.

Oh! What a beautiful day!

Idag händer det grejer!

1. Ida fyller år! Grattis mitt hjärtas kära!
2. Lidsi is rolling into town. Med sällskap!
3. L8 Nyberg slår upp portarna. Jag har köpt ett armband och en fräsig slips med dödskallar.
4. Pajala Truck Co. börjar blogga på NSD. Jag har tagit på mig att hålla i den kontinuerliga uppdateringen från dag till dag. Vi får se hur det går, med tanke på det ryckvisa liv den här bloggen fört. Jag kan! Jag kan! Jag vet att jag kan!

I övrigt lyser solen.

Lite allvarligare

1981

Brorsan skickade en text han skrivit som beskriver händelseförloppet den dagen för snart två år sedan då vår mamma plötsligt gick bort.

Det är otäckt att i sitt medvetande bära insikten om att allt man tar för givet i vilken given sekund som helst kan tas bort. En dyrköpt insikt, man inte ens vill ha. Inte för att man av den anledningen går omkring och konstant väntar sig olycka runt nästa hörn, det vore förstås outhärdligt att leva så. Däremot, när saker avviker från det normala så dyker oron ner i en som en hök. Bakom oklarheter kan det absolut värsta tänkbara gömma sig.

Jag vaknar en morgon, går till jobbet, morsar glatt på brorsan på vägen, helt omedveten om att vi en kvart senare i panik ska ta oss till akutmottagningen. Det börjar som en helt vanlig dag. Det hade kunnat vara dagen innan, dagen efter, igår, idag, men det hände då. Det var inget särskilt att vakna den dagen, inget särskilt att gå till jobbet, inget särskilt att morsa på brorsan. Inga föraningar, ingen ödesmättad känsla, ingenting som på minsta sätt skulle förbereda en vad som väntade. Ingenting som i efterhand går att styra till att man nog ändå kände på sig att något skulle hända. Igår, idag. I morgon.

Det är som att åka i en bil med klar sikt överallt utom alldeles rakt fram. Där är en helt ogenomtränglig dimma, men man har inget annat val än att åka med och efter ett tag vänjer man sig vid det.

Det är då, plötsligt, man kör in i något i full fart. Ett betongfundament som tvärstoppar och totalkraschar bilen. Rörelseenergin slungar ut en genom vindrutan och först förstår man ingenting, sedan slår chocken till, när man inser vad som händer. Man flyger bland splittret och resterna av den kvaddade bilen, panisk och förfärad.

Det är bara det att man fortsätter så, i ett ständigt fall. Ingenting blir ens sig tillnärmelsevis likt, men fallandet blir ett nytt sätt att färdas och till slut vänjer man sig vid det också. Utan vindrutan blir dock dimman så mycket mer påtagligt, så mycket mer otäck.

Jag drömde om mamma häromatten. Jag bodde på Åkerbärsstigen och i garderoben i mitt rum hade jag hundratusentals kronor som tillhörde bandet. Jag gick ner till köket och där var mamma. Jag var förtvivlad över att ha ansvar över så mycket pengar och vi diskuterade det. Hon rationaliserade situationen för mig och gjorde mig lugn. Såsom hon gjort så många gånger i livet.

Idag hade hon fyllt 56 år.

Alarm!

Jag kommer då att hålla mig hemma!