Nu är det klart! Hela 62% av bloggens läsare tycker att "Fem bröd och två fiskar" är Jesus absolut bästa mirakel. En jordskredsseger för matundret alltså. Vilket får mig att undra ifall ni äter tillräckligt, kära läsare. Men visst, det är ett mäktigt under som faktiskt beskrivs i alla fyra evangelier. Såhär skriver Matteus:
"När Jesus hörde detta drog han sig undan och for över sjön till en öde trakt för att vara ensam. Men folket i städerna fick reda på det och följde efter honom till fots.
När han steg i land fick han se en stor skara människor, och han fylldes av medlidande med dem och botade dem som var sjuka.
På kvällen kom lärjungarna till honom och sade: ”Trakten är öde och det har redan blivit sent. Låt folket gå härifrån, så att de kan köpa sig mat borta i byarna.”
Jesus svarade: ”De behöver inte gå härifrån. Ge dem något att äta, ni själva.”
De sade: ”Här har vi inte mer än fem bröd och två fiskar.”
”Lämna dem till mig”, svarade han.
Han sade åt folket att slå sig ner i gräset, och han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan bröt han bröden och gav dem till lärjungarna, och lärjungarna gav dem till folket.
Alla åt och blev mätta, och man samlade ihop de överblivna bitarna, tolv fulla korgar.
De som hade ätit var omkring fem tusen män, förutom kvinnor och barn."
Jag älskar replikskiftet mellan Jesus och lärjungarna. Där sitter Jesus och suger på en cigg, en siluett mot den stigande månen när lärjungarna kommer. Förmodligen alla 12 eftersom det aldrig specifieras vilka det rör sig om. 12 stycken lärjungar alltså, som en yr hönsflock ackompanjerade av någon rolig cirkusmusik. De kanske ackompanjerar sig själva med små trummor, trumpeter, tromboner och annat. De kanske är någon slags zigenarorkester och en av dem är tandlös och sjunger och dansar gudomligt! Den tandlöse dansaren, kanske är det Petrus, tystar sin orkester och så säger han:
- Jesus! Nu har vi spelat i säkert tre timmar och även om det svänger något oerhört så börjar folk bli trötta och hungriga. Kan de inte få gå hem nu? Kan inte du åtminstone komma och säga något?
Jesus vänder sig inte ens om. Han bara inhalerar lite rök, blåser ut, får något pilemariskt i blicken, anlägger ett snett leende och säger:
- Inte behöver de gå hem. Ge dem något att äta ni.
Luften går ur den trötta orkestern i en kollektiv suck. Johannes, som står lite längre bak dråsar ner på en stubbe, slår ut med händerna och säger för sig själv:
-Ständigt dessa mind fucks!
Petrus vet inte riktigt vad han ska säga. Han lyfter sina händer frågande, blicken flackar, han vänder sig om och söker stöd hos någon av de andra lärjungarna, men de bara skruvar på sig och tittar bort.
- Men Jesus! Vi har bara fem bröd och två fiskar. Det är typ femtusen pers här. Och ärligt talat är vi ganska hungriga själva.
Jesus tar ytterligare ett bloss, ser först ut som om han funderar ett slag. Sedan kastar han nonchalant med sitt långa hår och sträcker fram en hand mot Petrus.
- Nå. Hit med det då.
Resten är, som man säger, historia.
måndag 30 mars 2009
lördag 28 mars 2009
Tofflor
Jag tror inte att man kan förstå vad underkastelse innebär ifall man inte först stått längtansfull, sedan hoppfull, sedan sårad, sedan likgiltig, sedan misstänksam, sedan gryende, groende, sedan raserad, sedan desperat, sedan förtvivlad, sedan i dödsskuggans dal, sedan inför sin syn få dörrar man trodde för evigt stängda öppnade, och ett heligt ljus strömmande igenom dem.
Att kalla mig toffelhjälte är en underdrift. Jag är i allt väsentligt en 13-åring i sin första besvarade förälskelse.
Jag har alltid känt att jag varit äldre än vad jag varit, med för stora tankar hängandes över axlarna på en alltför ung människa. Jag känner nu att jag passerat den gräns varefter de tankarna glider ifrån mig, som en strand lämnar en när man ror ut i båten. Min intellektuella topp var kanske kring 25, nu blott synbar i himmelsranden. Kort sagt, jag har vuxit ifatt och förbi mig själv mentalt. I det avseendet känner jag mig numer ganska efterbliven.
Varåt seglatsen bär är i stället mot känslomässig mognad. Min navigatör genom det här, min livskamrat, den vars toffel jag tacksamt och med stolthet alltid kommer att krypa under finns numer på Internet.
Att kalla mig toffelhjälte är en underdrift. Jag är i allt väsentligt en 13-åring i sin första besvarade förälskelse.
Jag har alltid känt att jag varit äldre än vad jag varit, med för stora tankar hängandes över axlarna på en alltför ung människa. Jag känner nu att jag passerat den gräns varefter de tankarna glider ifrån mig, som en strand lämnar en när man ror ut i båten. Min intellektuella topp var kanske kring 25, nu blott synbar i himmelsranden. Kort sagt, jag har vuxit ifatt och förbi mig själv mentalt. I det avseendet känner jag mig numer ganska efterbliven.
Varåt seglatsen bär är i stället mot känslomässig mognad. Min navigatör genom det här, min livskamrat, den vars toffel jag tacksamt och med stolthet alltid kommer att krypa under finns numer på Internet.
tisdag 24 mars 2009
Byagränd
När jag var ute och promenerade med Sigrid kom plötsligt Byagränd för mitt inre.
Det var förstås helt oundvikligt att vi på kvarteret en dag skulle börja med rollspel. Jag minns den första kontakten med fenomenet. En av killarna hade varit på en av de sällsynta utflykterna utanför vårt område och testat på Mutant. Det han beskrev var helt otroligt, nästan för bra för att vara sant. Ett spel i vilket man kunde göra vad som helst! Vi kunde ju inte jämföra med något annat än brädspel och 8-bitars, så det lät helt fantastiskt.
En tid efteråt införskaffade någon Mutant, jag Drakar & Demoner och även om det inte var lika sinnesomvälvande som vi förväntat oss så blev det snabbt ett stort intresse som vi hängav oss åt med stor lust och tillbringade många timmar med.
Det var framför allt Drakar & Demoner som gav de riktigt stora kickarna i början, och den absolut bästa perioden var den som utspelade sig kring samhället Byagränd. Man hör ju på namnet att spelledaren bara behövde en plats för värdshuset att ligga på och drämde till med första bästa namn. Av någon anledning levde dock Byagränd kvar i spelsession efter spelsession. Det byggdes ut och blev mer detaljerat, befolkades av avlagda spelkaraktärer och fick något av ett eget liv.
Jag tror att de som var med om det här hade en såpass tydlig bild av byn att de hade kunnat rita en karta och markera de viktigaste platserna. Än idag har jag kvar en uppfattning om hur det såg ut, även om nästan alla detaljer lämnat minnet.
Man kommer in i byn på en väg västerifrån. Det första man lägger märke till på vänster sida är det stora slagfält där Byagränds öde en gång avgjordes. Onda makter hade tagit över byn och mördat stora delar av dess befolkning. Långt inne i skogen, i ett fort växte dock en motståndsrörelse som till slut mobiliserat kraft nog att driva fienden från byn och det skedde alltså på det här slagfältet. Det var episkt, med drakar och allt. Varför just den här lilla byn var så viktig att strida för vet jag inte. Bortom slagfältet finns ett berg och på en klippa kan man se ett förstenat troll sträcka sina armar mot solen.
Nästa anhalt, på höger sida, är trollkarlens hus. Han och hans brorsdotter säljer örter av olika slag till byns befolkning. Därefter kommer vi till värdshuset "Den lille vandraren" på vänster sida. Ett gammalt värdshus som drivs av en dvärg, som bland annat ledde de goda i det stora slaget om Byagränd.
Sedan kommer byns kärna och där delas vägen i två. Den ena leder norrut, mot den herrgård i vilket områdets adelsman bor och därefter till den stora hamnstaden på den norra kusten. Den andra vägen fortsätter i sydvästlig riktning och går in i själva byn. I den här förgreningen står ytterligare ett värdshus. Ett lite nyare och lite finare, med en lång rad ägarbyten. Det har ett betydligt sämre rykte än Vandraren, många av de tidigare ägarna har visat sig vara riktiga skurkar.
Därefter blir det lite skissartat i minnet. Det fanns förmodligen en vapenaffär. Jag vill minnas att det också fanns ett litet torg där en karaktär som fått tag på ett laservapen i någon slags sci fi-kampanj satt i ett träd och sköt på förbipasserande.
Det fyller mig med en varm känsla, att vandra i den här barndomsfantasin. Det är en sådan plats där ingen verklig smärta existerar, en slags fantasins manifestation av allt som är oskyldigt och oförstört innan vuxenheten vräker sig emot en och söndrar. All den moralpanik som omgärdade vårt intresse under den här tiden känns i det perspektivet oerhört provocerande. Att begränsa de kanaler i vilka fantasin fritt kan flöda är att sparka undan viktiga kryckor, Didi och Björn (fast ni har säkert kommit på bättre tankar idag).
Det var förstås helt oundvikligt att vi på kvarteret en dag skulle börja med rollspel. Jag minns den första kontakten med fenomenet. En av killarna hade varit på en av de sällsynta utflykterna utanför vårt område och testat på Mutant. Det han beskrev var helt otroligt, nästan för bra för att vara sant. Ett spel i vilket man kunde göra vad som helst! Vi kunde ju inte jämföra med något annat än brädspel och 8-bitars, så det lät helt fantastiskt.
En tid efteråt införskaffade någon Mutant, jag Drakar & Demoner och även om det inte var lika sinnesomvälvande som vi förväntat oss så blev det snabbt ett stort intresse som vi hängav oss åt med stor lust och tillbringade många timmar med.
Det var framför allt Drakar & Demoner som gav de riktigt stora kickarna i början, och den absolut bästa perioden var den som utspelade sig kring samhället Byagränd. Man hör ju på namnet att spelledaren bara behövde en plats för värdshuset att ligga på och drämde till med första bästa namn. Av någon anledning levde dock Byagränd kvar i spelsession efter spelsession. Det byggdes ut och blev mer detaljerat, befolkades av avlagda spelkaraktärer och fick något av ett eget liv.
Jag tror att de som var med om det här hade en såpass tydlig bild av byn att de hade kunnat rita en karta och markera de viktigaste platserna. Än idag har jag kvar en uppfattning om hur det såg ut, även om nästan alla detaljer lämnat minnet.
Man kommer in i byn på en väg västerifrån. Det första man lägger märke till på vänster sida är det stora slagfält där Byagränds öde en gång avgjordes. Onda makter hade tagit över byn och mördat stora delar av dess befolkning. Långt inne i skogen, i ett fort växte dock en motståndsrörelse som till slut mobiliserat kraft nog att driva fienden från byn och det skedde alltså på det här slagfältet. Det var episkt, med drakar och allt. Varför just den här lilla byn var så viktig att strida för vet jag inte. Bortom slagfältet finns ett berg och på en klippa kan man se ett förstenat troll sträcka sina armar mot solen.
Nästa anhalt, på höger sida, är trollkarlens hus. Han och hans brorsdotter säljer örter av olika slag till byns befolkning. Därefter kommer vi till värdshuset "Den lille vandraren" på vänster sida. Ett gammalt värdshus som drivs av en dvärg, som bland annat ledde de goda i det stora slaget om Byagränd.
Sedan kommer byns kärna och där delas vägen i två. Den ena leder norrut, mot den herrgård i vilket områdets adelsman bor och därefter till den stora hamnstaden på den norra kusten. Den andra vägen fortsätter i sydvästlig riktning och går in i själva byn. I den här förgreningen står ytterligare ett värdshus. Ett lite nyare och lite finare, med en lång rad ägarbyten. Det har ett betydligt sämre rykte än Vandraren, många av de tidigare ägarna har visat sig vara riktiga skurkar.
Därefter blir det lite skissartat i minnet. Det fanns förmodligen en vapenaffär. Jag vill minnas att det också fanns ett litet torg där en karaktär som fått tag på ett laservapen i någon slags sci fi-kampanj satt i ett träd och sköt på förbipasserande.
Det fyller mig med en varm känsla, att vandra i den här barndomsfantasin. Det är en sådan plats där ingen verklig smärta existerar, en slags fantasins manifestation av allt som är oskyldigt och oförstört innan vuxenheten vräker sig emot en och söndrar. All den moralpanik som omgärdade vårt intresse under den här tiden känns i det perspektivet oerhört provocerande. Att begränsa de kanaler i vilka fantasin fritt kan flöda är att sparka undan viktiga kryckor, Didi och Björn (fast ni har säkert kommit på bättre tankar idag).
måndag 23 mars 2009
Quadrophenia
Ah, dåliga filmer!
Quadrophenia är alltså baserad på The Who's rockopera med samma namn som tycks vara deras egna hyllning till (och svidande uppgörelse med?) modskulturen och den tid när en finnig yngling i för stor, grön parkas på moped var det tuffaste och hårdaste man kunde träffa på en engelsk gata. Tydligen betraktad som något av en klassiker, men helt klart en stor skopa skit att tvinga i sig.
Det handlar alltså om ett/en mod, som jag läser ska vara baserad på bandets medlemmars olika personligheter och hans kompisgäng som knarkar, spöar rockers och har det gött. So far, so good.
Tyvärr är alla karaktärer helt obegripliga med skrattretande dåliga motiv. Och det gäller framför allt den extremt osympatiske, överspelade huvudrollen. Jag minns inte ens vad huvudpersonen heter, såhär någon minut efter att filmen tagit slut.
Jag tycker filmen sammanfattas bäst av det Ida sa när huvudpersonen desillusionerad kör farligt nära kanten på ett brant stup med sin lilla moppe i en lång och utdragen sekvens (till en The Who-låt):
- Men kör av då!
Quadrophenia är alltså baserad på The Who's rockopera med samma namn som tycks vara deras egna hyllning till (och svidande uppgörelse med?) modskulturen och den tid när en finnig yngling i för stor, grön parkas på moped var det tuffaste och hårdaste man kunde träffa på en engelsk gata. Tydligen betraktad som något av en klassiker, men helt klart en stor skopa skit att tvinga i sig.
Det handlar alltså om ett/en mod, som jag läser ska vara baserad på bandets medlemmars olika personligheter och hans kompisgäng som knarkar, spöar rockers och har det gött. So far, so good.
Tyvärr är alla karaktärer helt obegripliga med skrattretande dåliga motiv. Och det gäller framför allt den extremt osympatiske, överspelade huvudrollen. Jag minns inte ens vad huvudpersonen heter, såhär någon minut efter att filmen tagit slut.
Jag tycker filmen sammanfattas bäst av det Ida sa när huvudpersonen desillusionerad kör farligt nära kanten på ett brant stup med sin lilla moppe i en lång och utdragen sekvens (till en The Who-låt):
- Men kör av då!
söndag 22 mars 2009
Svara nu!
Jag har varit borta ett tag. Det beror främst på ointresset för min mirakel-omröstning. Den ligger hur som helst uppe nu. För motiveringar, scrolla längre ner i bloggen.
söndag 8 mars 2009
onsdag 4 mars 2009
Demokrati
Emppu hade ett eget favoritmirakel som jag vill delge även er som inte besöker kommentarsfältet.
"I vilket fall är jag själv rätt förtjust i när han får vinden att mojna. Han ligger i båten och sover, lärjungarna blir oroliga som fan för att det blåser upp, han säger åt vinden att ta det lugnt. Lite Lucky Luke, tänker jag mig."
Det föranledde en idé om att i demokratisk anda utse det definitiva miraklet. Såhär går vi tillväga; Ni skriver i kommentarsfältet vilket mirakel ni vill nominera, utöver mina fem och Emppus förslag. Sedan kör vi en omröstning på det! Kul, interaktivt och en gimmick till som inte Dårarnas dal lagt vantarna på!
Slå upp nya testamentet, leta fram det allra häftigaste miraklet och nominera!
"I vilket fall är jag själv rätt förtjust i när han får vinden att mojna. Han ligger i båten och sover, lärjungarna blir oroliga som fan för att det blåser upp, han säger åt vinden att ta det lugnt. Lite Lucky Luke, tänker jag mig."
Det föranledde en idé om att i demokratisk anda utse det definitiva miraklet. Såhär går vi tillväga; Ni skriver i kommentarsfältet vilket mirakel ni vill nominera, utöver mina fem och Emppus förslag. Sedan kör vi en omröstning på det! Kul, interaktivt och en gimmick till som inte Dårarnas dal lagt vantarna på!
Slå upp nya testamentet, leta fram det allra häftigaste miraklet och nominera!
tisdag 3 mars 2009
Topp 5: Jesus mirakel
På begäran kommer här en topplista över Jesus allra bästa mirakel. Listan är subjektiv. Många kommer säkert att sakna exempelvis uppväckandet av Lasarus från det döda eller för all del återuppståndelsen, men det här handlar alltså om vilka mirakel jag gillar mest.
5. Vatten till vin
Det ultimata partytricket!
4. Fem bröd och två fiskar
Jag föreställer mig att det är typ gahkko och rökt sik och det vattnas i munnen. Mm! Kanske lägger man till och med siken på gahkkon, rullar ihop och äter. Eller så äter man dem var för sig, med mycket smör på gahkkon och siken med fingrarna från en pinne. Hur som helst så ligger det där på ett bord och tar aldrig slut!
3. Jesus vs. Legion
I ena hörnet: Jesus, Guds son, obesegrad till och med av döden. I andra hörnet: Legion, de tusen demonerna från Gerasa, mannen som inte kan tyglas ens av kedjor. FIGHT!
2. "Ta din säng och gå"
Jesus genomför alla sina mirakler till synes ansträngningslöst men nästan inget mirakel framhäver hans totala coolness så mycket som det här. Om man ska hjälpa en förlamad man att bli bättre så är det absolut minsta man kan göra att be honom ställa sig upp. Det enda jag kan tänka mig som hade varit mer nonchalant hade varit att med en lätt nickning uppåt framföra samma uppmaning. När sedan mannen också reser sig upp återstår bara att grensla motorcykeln, kasta med håret och göra en snygg sorti i solnedgången.
1. Gå på vattnet
Prova själv. Se hur värdig du är när du plumsar i och blöter ner dina finaste chinos. Jesus, the big Kah09
å'8 Cowabunga!¨
Sigrid kände att hon hade något att tillägga. Vad jag ville säga var i alla fall att Jesus var den första surfaren. Okej att det inte längre är det coolaste att vara men tänk hur mycket han var före sin tid! Nästan 2000 år! Då är man definitivt en trendsetter. Det, plus att det ligger väldigt nära en superhjälteförmåga att kunna gå på vattnet (den ursprungliga Aqua Man) gör Jesus bästa mirakel!
5. Vatten till vin
Det ultimata partytricket!
4. Fem bröd och två fiskar
Jag föreställer mig att det är typ gahkko och rökt sik och det vattnas i munnen. Mm! Kanske lägger man till och med siken på gahkkon, rullar ihop och äter. Eller så äter man dem var för sig, med mycket smör på gahkkon och siken med fingrarna från en pinne. Hur som helst så ligger det där på ett bord och tar aldrig slut!
3. Jesus vs. Legion
I ena hörnet: Jesus, Guds son, obesegrad till och med av döden. I andra hörnet: Legion, de tusen demonerna från Gerasa, mannen som inte kan tyglas ens av kedjor. FIGHT!
2. "Ta din säng och gå"
Jesus genomför alla sina mirakler till synes ansträngningslöst men nästan inget mirakel framhäver hans totala coolness så mycket som det här. Om man ska hjälpa en förlamad man att bli bättre så är det absolut minsta man kan göra att be honom ställa sig upp. Det enda jag kan tänka mig som hade varit mer nonchalant hade varit att med en lätt nickning uppåt framföra samma uppmaning. När sedan mannen också reser sig upp återstår bara att grensla motorcykeln, kasta med håret och göra en snygg sorti i solnedgången.
1. Gå på vattnet
Prova själv. Se hur värdig du är när du plumsar i och blöter ner dina finaste chinos. Jesus, the big Kah09
å'8 Cowabunga!¨
Sigrid kände att hon hade något att tillägga. Vad jag ville säga var i alla fall att Jesus var den första surfaren. Okej att det inte längre är det coolaste att vara men tänk hur mycket han var före sin tid! Nästan 2000 år! Då är man definitivt en trendsetter. Det, plus att det ligger väldigt nära en superhjälteförmåga att kunna gå på vattnet (den ursprungliga Aqua Man) gör Jesus bästa mirakel!
Riktigt dåligt.
Hammerfall släpper ny skiva. Det är förstås givet men jag kan inte låta bli. Det snurrar en reklam och jag har bara sett den flimra förbi. Jag får för mig att de spelar i helvetet och har läderkläder. Man hör låten och tänker; Är det ett skämt? Är det Black Ingvars comeback? Nej, det är Hammerfalls senaste singel och det är riktigt dåligt.
Sahara Hotnights släpper ny skiva. Jag har inte hört något från den men jag har sett dem framföra en av låtarna framför någon morgonsoffa. Jag tänkte först bara skriva att det lät som kulturskolan men eftersom jag jobbar på en så vill jag ge en mer nyanserad bild. Det lät som när man har en grupp elever som är duktiga på att spela. Musikaliskt finns allt där men det är något som saknas. Det går inte riktigt att sätta fingret på det. Är det tempot? Spelar de för långsamt? För fort? Är det ljudnivåerna som inte är balanserade? Är det uttrycket? Är det mognad? Vad är det som gör att det faller så platt, blir så tråkigt när de ändå är så duktiga? Man vet bara att det är riktigt dåligt.
Idag har jag och mina kollegor spelat ihop. Tanken är att vi ska ha en lärarorkester som kan framföra bruksmusik i lite olika kommunala sammanhang. Vi ska bland annat ha en repertoar av cocktailmusik, att spelas i bakgrunden på lämpliga tillställningar. Det blir förstås jazzstandards. Massor av ackord. Inga vanliga, hederliga dur- och mollackord heller. De andra spelar med beundransvärd lätthet men jag får kämpa och koncentrera mig så hjärnan kokar så att när det kommer ett lite enklare ackord kommer jag inte ihåg hur man tar det. Sedan blir det solo och då får jag experimentera mig fram över halsen och mot slutet av solot har jag hittat tre toner som låter bra efter varandra och så låter det bra i ett par sekunder innan jag slarvar bort slutet i en ful övergång till nästa vers. Det ser ut att bli många timmar nötande av skalor för annars kommer det bli riktigt dåligt!
En sak som är riktigt bra är att Idas vernisage blev väldigt lyckad! Idas tanke om att ha publiken på scenen och målningarna på publikens platser i biosalongen blev mycket mer effektfull i verkligheten än vad jag hade föreställt mig. Det är inte ofta förhållandet är så. Jag är stolt och glad!
Sahara Hotnights släpper ny skiva. Jag har inte hört något från den men jag har sett dem framföra en av låtarna framför någon morgonsoffa. Jag tänkte först bara skriva att det lät som kulturskolan men eftersom jag jobbar på en så vill jag ge en mer nyanserad bild. Det lät som när man har en grupp elever som är duktiga på att spela. Musikaliskt finns allt där men det är något som saknas. Det går inte riktigt att sätta fingret på det. Är det tempot? Spelar de för långsamt? För fort? Är det ljudnivåerna som inte är balanserade? Är det uttrycket? Är det mognad? Vad är det som gör att det faller så platt, blir så tråkigt när de ändå är så duktiga? Man vet bara att det är riktigt dåligt.
Idag har jag och mina kollegor spelat ihop. Tanken är att vi ska ha en lärarorkester som kan framföra bruksmusik i lite olika kommunala sammanhang. Vi ska bland annat ha en repertoar av cocktailmusik, att spelas i bakgrunden på lämpliga tillställningar. Det blir förstås jazzstandards. Massor av ackord. Inga vanliga, hederliga dur- och mollackord heller. De andra spelar med beundransvärd lätthet men jag får kämpa och koncentrera mig så hjärnan kokar så att när det kommer ett lite enklare ackord kommer jag inte ihåg hur man tar det. Sedan blir det solo och då får jag experimentera mig fram över halsen och mot slutet av solot har jag hittat tre toner som låter bra efter varandra och så låter det bra i ett par sekunder innan jag slarvar bort slutet i en ful övergång till nästa vers. Det ser ut att bli många timmar nötande av skalor för annars kommer det bli riktigt dåligt!
En sak som är riktigt bra är att Idas vernisage blev väldigt lyckad! Idas tanke om att ha publiken på scenen och målningarna på publikens platser i biosalongen blev mycket mer effektfull i verkligheten än vad jag hade föreställt mig. Det är inte ofta förhållandet är så. Jag är stolt och glad!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)