En gång i sexan.

Jag minns avslutningen i sexan. Vi skulle bli vuxna och få skåp i stället för bänkar, slås ihop med kreti och pleti från utbyarna, äntligen få nytta av den i ändlöst slit inövade skrivstilen de skulle komma att vara så noga med i nästa stadie av vår skolgång. Ett stort steg, ett farväl och en ny början och jag hade bestämt att det skulle firas med en show. Jag skulle bjuda mina klasskamrater och deras föräldrar på en föreställning regisserad och kanske framför allt koreograferad av mig, framförd av mig och en lite motvillig kompis, baserad på en idé av mig. Så ljuv i sin enkelhet den idéen också var! Att dansa och mima till Michael Jacksons "Black or white".

Jag vet inte riktigt vad mina klasskompisar gillade, men jag gillade bara Michael Jackson. De tuffaste pojkarna pratade förstås om Metallica, Iron Maiden och Guns 'n roses på samma sätt som de tuffaste pojkarna i mellanstadiet fortfarande pratar om dem banden (dock inte G n R så mycket längre). I övrigt minns jag inte vad det var som gällde. Kanske var det Ronny och Ragge?

Hur som helst; Black or White fick i alla fall mig på gott humör och det var en gåva jag ville dela med mig av. På vilket bättre sätt än genom vad som närmast kan beskrivas som ett varieténummer med delar klockren imitation, delar spontana rörelser i kärlek till musiken.

Så fick det bli och så blev också. Till Michael Jacksons tidlösa budskap om tolerans stod jag och improviserade, mimade med i det lilla av texten jag kunde, formade väl munnen lite med lite lätt fördröjning till de andra ljud jag kunde uppfatta, gjorde säkert några väl valda Michael-moves. Jag minns inte exakt vad, utom att jag vid något tillfälle fick feeling och gav mig på något slags språng mot en vägg i vad som även i efterhand kändes rätt akrobatiskt men förmodligen var halvtjockt 12-årsklumpigt. Inget var ju inövat och låten över fyra minuter lång.

Med erfarenhet av några fler föreställningar kan jag undra hur det egentligen kändes. Fyra minuter oförberett framträdande är oerhört långt. Blev jag inte smärtsamt medveten om det inför den förhållandevis stora publiken i klassrummet? Och i så fall; Hur kunde jag någonsin plocka ihop mig själv tillräckligt för att våga stå på en scen igen?

Det värsta är att jag minns det som att jag efter framträdandent var riktigt premiärrusig. Lycklig över att ha gjort något bra. Men herregud! Jag vill inte minnas det som att någon skrattade åt mig, men kan jag ha varit så blind för det uppenbara hånflin som måste ha legat smetade över hela den församlade publikens ansikten, förmodligen från barn till vuxna med undantag av de generade leenden mina föräldrar förmodligen bar?

Men samtidigt; Var det inte ändå rätt fint? Ingen annan gillade Michael Jackson, det hade nog redan börjat pratas om hans pedofili vid det här laget. Jag brydde mig inte om det. Jag brydde mig uppenbarligen inte heller om vad mina klasskamrater tyckte om att jag tog upp fyra minuter av deras begynnande sommarlov för att spontandansa inför dem.

DET är integritet!

Edit:
Min kompis som deltog i föreställningen skulle göra rap-partiet som kommer mitt i låten. Jag vill minnas det som att jag var en smula irriterad över att han var så återhållen och blodfattig i sin del och att han i övrigt stod och log förläget.