Idag mottog min flickvän Pajala kommuns kulturstipendium för ungdom, under högtidliga former på årets sista kommunfullmäktige.
Hon är förstås själv ödmjuk och säger att inte är väl det något att bry sig om, men förutom att det självklart är hedrande och ett erkännande för det hon håller på med så är hennes utnämnelse principiellt viktig.
Bildkonst i kommunen lever i skuggan av den stora teatern, strax bakom musiken, undanträngd av litteraturen och det är väl egentligen bara dansen som är mer förbisedd (om man inte räknar film, cirkus, performance och andra inriktningar som inte finns representerade alls). Att bildkonsten överhuvudtaget har någon plats beror nog mest på gamla tornedalsmålares gamla meriter och att det fortfarande finns tappra sällskap av konstintresserade medelålders herrar och damer.
Därför är det viktigt att lyfta fram bildkonsten och uppmärksamma den, framför allt den unga, i den utsträckning den finns. Det är ingen lång utsträckning. Av dem som finns är Juhon-Ida den som inte bara syns mest, utan den enda som syns i sammanhang större än bildelevers undanskuffade utställningar på ABF och Folkets Hus. Motiveringen till stipendiet lyder något i stil med: För att hon genom sin konstnärliga verksamhet lyckats inspirera andra unga att uttrycka sig med bildkonstens möjligheter.
Jag har alltid framhållit henne som en pionjär på området, en av få av få elever från estetiska programet som inte helt la ner penseln, utan fortsätta tycka att det var angeläget att uttrycka sig genom bild i Pajala.
Hon är duktig, hon har integritet, hennes stil är egen och i rymden mellan tavlornas återkommande figurer och teman finns en värld att upptäcka och fylla i själv. Hon kanske inte kommer att gå långt, det behövs kompromisser för det som hon inte kommer att göra. Det behövs tur också. Och mer arbete än vad som går att klämma in mellan en personlig assistents 12-timmarsturer. Och vilja förstås. Hon kan nog vara fullt nöjd med att måla för sammanhang som känns inspirerande för henne, och jag hoppas att de ska komma hennes väg och att hon får fortsätta fördjupa sig i bildkonsten.
Missa inte hennes nästa utställning på Norrskensfestivalen! Den kommer att bli något extra, ett steg till i en riktning som känns väldigt naturlig. Det är en ära att få se den växa fram i vårt gästrum.
Grattis Blomma!
måndag 15 december 2008
måndag 8 december 2008
I rökrutan
Den här Spotify-kampanjen har verkligen boostat min bloggs popularitet. Jag vet att det inte beror på mina insiktsfullheter, att det är lättköpt coolness, ungefär som när man fick vara med de coola rökrute-tjejerna på högstadiet om man hade cigaretter att bjuda dem. Inte för att jag någonsin upplevt det. Jag hade aldrig vågat röka på högstadiet. Inte fanns det någon rökruta heller, ifall jag hade velat. Inte var någon tjej i min klass så cool, men jag har läst om det i så många barndomsskildringar att det känns som vagt minne. Hur som helst, ingen verkar få de Spotify-invites jag skickar, så det blir kanske dödsstöten för bloggen.
Nyss addade en Yolanda mig på MSN. Förmodligen är det någon slags bot/spam/junk-historia men jag föreställer mig att det är en gammal vän som jag inte minns. Jag väntar på att hon ska skriva: Hej! Minns du mig? Yolanda från Umeå? Vi gick på samma dagis!
Därför godkände jag henne, men hon har ännu inte skrivit.
Apropå vänner; Jag är alldeles för dålig på att höra av mig, alldeles för dålig på att hälsa på, ens i närområdet. Jag vet det här och jag är ledsen över det. Jag tänker mycket på er dock. På sätt och vis känns det som att ni finns bara någon dag bakom mig, fastän det kan ha varit flera år vi sågs. Min tidsuppfattning är linjär förstås, i det att jag vet att tiden har börjat, att jag ständigt befinner mig på dess flytande slutpunkt, men allt däremellan är diffust, ett töcken av vaga bilder med bara sporadiska och plötsliga inslag av blixtrande klarhet.
Era ansikten svävar tydliga i dimman, gamla vänner, gamla skålbröder och -systrar, gamla bandkumpaner, gamla ovänner med gamla oförätter, gamla hopplösa töntar och förlorare, gamla hippies och hiphopare, gamla punkare och banditer, gamla ensamvargar, gamla flockdjur. Jag saknar er, jag värnar er plats i mitt hjärta och om jag bad skulle era namn finnas i mina böner varje kväll.
Nyss addade en Yolanda mig på MSN. Förmodligen är det någon slags bot/spam/junk-historia men jag föreställer mig att det är en gammal vän som jag inte minns. Jag väntar på att hon ska skriva: Hej! Minns du mig? Yolanda från Umeå? Vi gick på samma dagis!
Därför godkände jag henne, men hon har ännu inte skrivit.
Apropå vänner; Jag är alldeles för dålig på att höra av mig, alldeles för dålig på att hälsa på, ens i närområdet. Jag vet det här och jag är ledsen över det. Jag tänker mycket på er dock. På sätt och vis känns det som att ni finns bara någon dag bakom mig, fastän det kan ha varit flera år vi sågs. Min tidsuppfattning är linjär förstås, i det att jag vet att tiden har börjat, att jag ständigt befinner mig på dess flytande slutpunkt, men allt däremellan är diffust, ett töcken av vaga bilder med bara sporadiska och plötsliga inslag av blixtrande klarhet.
Era ansikten svävar tydliga i dimman, gamla vänner, gamla skålbröder och -systrar, gamla bandkumpaner, gamla ovänner med gamla oförätter, gamla hopplösa töntar och förlorare, gamla hippies och hiphopare, gamla punkare och banditer, gamla ensamvargar, gamla flockdjur. Jag saknar er, jag värnar er plats i mitt hjärta och om jag bad skulle era namn finnas i mina böner varje kväll.
Spotify i julklapp
Det är flera som vill ha inbjudningar i julklapp. Förvånansvärt många obekanta alias i kommentarsfälten. Det spelar ingen roll, min generositet känner inga gränser. Däremot behöver jag ju e-postadresser! Ge mig det, så får ni Spotify på momangen. Ett par inbjudningar har redan hunnit gå ut och jag hoppas att de har kommit fram. Hör av er annars.
Det känns gott att vara jultomte.
Det känns gott att vara jultomte.
onsdag 3 december 2008
SPOTIFY! Igen!
Jag har ju pushat för Spotify i min blogg tidigare. Nu är det så att jag har ett gäng inbjudningar till Spotify. Snälla, haka på Spotify-tåget till framtiden! Vi kan göra kollaborativa spellistor och förenas i musiken.
Skriv i kommentarsfältet om du vill ha. Det är inte en sekt eller något.
Skriv i kommentarsfältet om du vill ha. Det är inte en sekt eller något.
lördag 29 november 2008
Min prossa
Jag har spelat igenom Fallout, men alla rollspelsfans därute vet ju att det inte innebär att man spelat färdigt. Första vändan var min karaktär en god man som var bra på att slåss. Jag har nu börjat om och spelar som en ond kvinna som är bra på datorer. Jag ville ha en karaktär som var så långt som möjligt från min första och så blev det såhär freudianskt. Det här innebär att min blogg även fortsättningsvis blir lidande. Jag har verkligen inte tid med det här!
Vilket osökt får mig att tänka på min prossa. Tänk, det är inte länge sedan han var en liten knodd i pottfrilla som spred solsken omkring sig vart han gick. Han var verkligen världens gulligaste unge, undantaget de morgnar jag fick följa honom till skolan. Då var han en smärta i arslet. Han är fortfarande oerhört gullig, om man nu får säja så om en nästan fullvuxen man. Strunt samma. De gånger han jobbar på ICA i charken och har på sin fina, lilla charkmössa är han alldeles bedårande. Han skriver en gullig blogg här som uppdateras betydligt mer frekvent än min. Gulle-gulle-gulle-goo!
Vilket osökt får mig att tänka på min prossa. Tänk, det är inte länge sedan han var en liten knodd i pottfrilla som spred solsken omkring sig vart han gick. Han var verkligen världens gulligaste unge, undantaget de morgnar jag fick följa honom till skolan. Då var han en smärta i arslet. Han är fortfarande oerhört gullig, om man nu får säja så om en nästan fullvuxen man. Strunt samma. De gånger han jobbar på ICA i charken och har på sin fina, lilla charkmössa är han alldeles bedårande. Han skriver en gullig blogg här som uppdateras betydligt mer frekvent än min. Gulle-gulle-gulle-goo!
måndag 24 november 2008
Och ja, ja...
... Jag ska skärpa mig och skriva själv också. Jag hoppas bara att ni förstår att jag uträttar så himla mycket gott i the Capital Wasteland. Jag menar, folk kommer fram till mig på gatan och ger mig kapsyler bara för att jag gör så mycket bra grejer. Nu har dessutom jävlarna från the Enclave dödat min pappa så jag hoppas att ni har överseende med att jag kanske inte framför allt tänker på att skriva i min blogg. Jag kommer snart igen!
Gästblogg!
Mitt i min Fallout-svacka kommer Jeppe Z med ett gästbloggsinlägg. Vilken superb timing! Just innan min och min bloggs paus såg ut att leda till en definitiv skiljsmässa så kommer Jeppe som en familjeterapeut med ny kraft till vårt förhållande. Och med besked! Jeppe är en utmärkt skribent och han har skrivit en regelrätt essä med de signum han gjort till sina, den smutsiga loserromantiken och den vemodiga hembygdsromantiken med den känsla bara en vilsen finskättad tornedaling i storstaden kan prestera. Mycket underligt att han inte ordnat för sig med en egen blogg! Jag skulle följa den. Nåja, det här är ingen rescension, bara en introduktion till den värld av ord som är Jeppe Z:s. Varsågod:
***
Hade jag varit en vän indiekvinna, härstammandes från Finland, så hade jag nog sagt att jag fick feeling. Riktigt så är det inte. Jag sitter just nu på kontoret på det där boendet för autistiska ungdomar i en närförort till Stockholm. Jag är inne på min tredje kopp kaffe för natten, och som sig bör så smakar det inte så jättegott. Det är ju så lätt att romantisera kaffedrickande. Lite barnsligare än att dricka öl, men samtidigt vuxnare än att dricka Fun Light som smakar grapefrukt. Mitt problem är det att jag sällan druckit en tredje kopp kaffe och känt att det varit värt det. Det krävs någon form av tidsbuffert. Nåväl, nog om det.
Skriver hur som helst detta gästinlägg på bloggen som uppdaterades med en sådan frenesi till en början att man häpnade, men som efter ett tag tappade styrfart och mest puttrade på in i evigheten. Inget fel med det. Jag har full förståelse för att man inte orkar uppdatera hela tiden. Fan, man har ju annat för sig! Markus har sin kärlek, medan jag har mitt filateliintresse. När jag inte sysslar med filateli, så händer det att jag jobbar nattpasset på det där boendet för autistiska ungdomar. Jag börjar kvällen med att hälsa på kvällspersonalen. Kolla så att allt är ”OK”. Om kidsen ligger och sover så städar jag kåken. Detta brukar gå på någon timme. Då har jag en hel del tid kvar på mitt pass. Jag brukar då läsa lite bloggar, kanske läsa någon bok, hänga på Wikipedia eller helt enkelt okynnes-youtuba. Det är för all del jättetrevligt, och så, men ibland så känner man att man fått nog. Att nätet på något sätt är tömt. Då kan jag faktiskt titta på TV om jag vill. En söndagsnatt bjuder dock inte på så hemskt mycket matnyttigt. Man kan även onanera. Känner dock att det här med onani på jobbet är smutsigt. Det är inte det att jag är orolig över att jag ska bli påkommen, men det känns fel ändå. Det är ju inte direkt så att jag våldför mig på kidsen, bara för att jag drar en Roland, visst inte? Om jag skulle gå in på toaletten, skaka och tömma, så har jag ju inte gjort något fel. Förresten så skulle det inte vara värst mycket av ett tidsfördriv ändå. OK, jag dödade tio sekunder, men sedan då?
Nej, inget finns att göra. Så jag skriver ett gästinlägg. Markus trodde inte att jag skulle göra det. Han tog upp någon gammal grej jag lovat att skriva om Pajala Truck Co. Det blev aldrig någon text för jag blev för nervös. Tanken att ha Nicke Grönberg och Macko Foppa som redaktörer var för svår. Jag blev rädd. Men nu är jag inte rädd längre. I alla fall inte för att skriva ett gästinlägg.
Det är snöstorm i Stockholm, och jag tänker på min barndom. Jag tänker på när familjen satt i farmors gamla Jetta, på vägen mellan Aareavaara och Kaunisvaara. Vi hade just varit på faster Hiljas begravning. Hon var egentligen inte vår faster. Hon var min pappas farbror Onkels fru, men vi kallade henne för faster Hilja ändå. För det var så hon kändes. Som en faster, eller någon form av extrafarmor. En tant som alltid hade nybakta bullar framdukade och en skål med godis stående i vardagsrummet. Hon var på många sätt en helt underbar kvinna. Jobbade som piga hos Korpelaprofeten. Hon fick dock inte vara med på mötena som hölls i Siikavaaras hus. Passade väl inte in. Hon gifte sig i alla fall med Onkel Zakrisson, och flyttade till Huuki. Där gjorde hon de sysslor kvinnor i 30- och 40-talets Tornedalen förväntades göra. Hon brukade stå bredvid vår bastu, alldeles vid den steniga och vackra älvstranden i Huuki, och peka på det stora, gamla trädet som stod alldeles vid bastun. Tallen höll på att självdö. Tids nog så skulle trädet falla och förstöra den gamla bastun. Hilja brukade peka på den där tallen och säga med en stilla förundran i sin röst att hon brukade hänga dem älvstvättade kläderna på tork på det där trädet när hon just kommit till Huuki. Nu var både trädet och Hilja gamla. Båda hade sina krämpor. Hilja kunde inte längre hänga upp kläder på det där trädet. Hon kunde inte ens titta upp mot trädets topp. Det hände att hon föll till backen när hon halade den svenska flaggan. Att titta uppåt på det sättet gjorde ej Hiljas huvud gott. Så nog hade hon sina ålderskrämpor och åkommor. Men jag hörde henne aldrig klaga.
När Hilja till slut somnade in så hade hon redan ställt fram klänningen som hon ville bli begraven i. Efter 7-8 hjärtinfarkter så klarade inte hennes hjärta det längre. Det gick hål i hjärtat. Men Hilja var nog redo.
Det var ingen som ville hugga ner den där tallen, trots att fallrisken var överhängande. Någonstans såg vi det kanske som att vi i så fall skulle hugga ner det där minnet av en nostalgisk kutryggig tant, som såg så vansinnigt läskig ut utan löständer. Vi väntade i några år. Till slut var fanns inget annat att göra än att fälla det där trädet. Vi sprängvärmde bastun med det fnösktorra virket och tänkte på Hilja. Hon hade nog tyckt att det var rätt tramsigt att riskera en fin bastu för ett träds skull. Men nog fan stack det till i hjärtat när tallen föll.
Det är fint det där med ögonblicksbilder. Jag tänker på hur jag sitter i baksätet i den där Jettan som luktade så speciellt. Jag får hemlängtan. Sedan fortsätter tankarna att vandra. Bilder från musiksalen i Pajala. Känslan av att höra hemma. De ändlösa landhockeymatcherna på kvarteret. Rattkälke nerför Kyrkbacken, och den jobbiga promenaden upp igen. Känslan av illamående när man tagit en Röda Lacket, och hur allt bara snurrade.
Jag tänker på när jag promenerade hem från Mulleängen, den där sommarnatten när vi hade vår betygsvaka. Berusad och lycklig i pappas gamla skinnjacka. Lycklig över vetskapen om att jag skulle flytta. Flytta till Stockholm. Flytta till Stockholm och få knulla. Det blev inte mycket av den varan, gosse.
Jens Zakrisson
Bandhagen, Stockholm
24/1 2008 Kl. 03.47
***
Hade jag varit en vän indiekvinna, härstammandes från Finland, så hade jag nog sagt att jag fick feeling. Riktigt så är det inte. Jag sitter just nu på kontoret på det där boendet för autistiska ungdomar i en närförort till Stockholm. Jag är inne på min tredje kopp kaffe för natten, och som sig bör så smakar det inte så jättegott. Det är ju så lätt att romantisera kaffedrickande. Lite barnsligare än att dricka öl, men samtidigt vuxnare än att dricka Fun Light som smakar grapefrukt. Mitt problem är det att jag sällan druckit en tredje kopp kaffe och känt att det varit värt det. Det krävs någon form av tidsbuffert. Nåväl, nog om det.
Skriver hur som helst detta gästinlägg på bloggen som uppdaterades med en sådan frenesi till en början att man häpnade, men som efter ett tag tappade styrfart och mest puttrade på in i evigheten. Inget fel med det. Jag har full förståelse för att man inte orkar uppdatera hela tiden. Fan, man har ju annat för sig! Markus har sin kärlek, medan jag har mitt filateliintresse. När jag inte sysslar med filateli, så händer det att jag jobbar nattpasset på det där boendet för autistiska ungdomar. Jag börjar kvällen med att hälsa på kvällspersonalen. Kolla så att allt är ”OK”. Om kidsen ligger och sover så städar jag kåken. Detta brukar gå på någon timme. Då har jag en hel del tid kvar på mitt pass. Jag brukar då läsa lite bloggar, kanske läsa någon bok, hänga på Wikipedia eller helt enkelt okynnes-youtuba. Det är för all del jättetrevligt, och så, men ibland så känner man att man fått nog. Att nätet på något sätt är tömt. Då kan jag faktiskt titta på TV om jag vill. En söndagsnatt bjuder dock inte på så hemskt mycket matnyttigt. Man kan även onanera. Känner dock att det här med onani på jobbet är smutsigt. Det är inte det att jag är orolig över att jag ska bli påkommen, men det känns fel ändå. Det är ju inte direkt så att jag våldför mig på kidsen, bara för att jag drar en Roland, visst inte? Om jag skulle gå in på toaletten, skaka och tömma, så har jag ju inte gjort något fel. Förresten så skulle det inte vara värst mycket av ett tidsfördriv ändå. OK, jag dödade tio sekunder, men sedan då?
Nej, inget finns att göra. Så jag skriver ett gästinlägg. Markus trodde inte att jag skulle göra det. Han tog upp någon gammal grej jag lovat att skriva om Pajala Truck Co. Det blev aldrig någon text för jag blev för nervös. Tanken att ha Nicke Grönberg och Macko Foppa som redaktörer var för svår. Jag blev rädd. Men nu är jag inte rädd längre. I alla fall inte för att skriva ett gästinlägg.
Det är snöstorm i Stockholm, och jag tänker på min barndom. Jag tänker på när familjen satt i farmors gamla Jetta, på vägen mellan Aareavaara och Kaunisvaara. Vi hade just varit på faster Hiljas begravning. Hon var egentligen inte vår faster. Hon var min pappas farbror Onkels fru, men vi kallade henne för faster Hilja ändå. För det var så hon kändes. Som en faster, eller någon form av extrafarmor. En tant som alltid hade nybakta bullar framdukade och en skål med godis stående i vardagsrummet. Hon var på många sätt en helt underbar kvinna. Jobbade som piga hos Korpelaprofeten. Hon fick dock inte vara med på mötena som hölls i Siikavaaras hus. Passade väl inte in. Hon gifte sig i alla fall med Onkel Zakrisson, och flyttade till Huuki. Där gjorde hon de sysslor kvinnor i 30- och 40-talets Tornedalen förväntades göra. Hon brukade stå bredvid vår bastu, alldeles vid den steniga och vackra älvstranden i Huuki, och peka på det stora, gamla trädet som stod alldeles vid bastun. Tallen höll på att självdö. Tids nog så skulle trädet falla och förstöra den gamla bastun. Hilja brukade peka på den där tallen och säga med en stilla förundran i sin röst att hon brukade hänga dem älvstvättade kläderna på tork på det där trädet när hon just kommit till Huuki. Nu var både trädet och Hilja gamla. Båda hade sina krämpor. Hilja kunde inte längre hänga upp kläder på det där trädet. Hon kunde inte ens titta upp mot trädets topp. Det hände att hon föll till backen när hon halade den svenska flaggan. Att titta uppåt på det sättet gjorde ej Hiljas huvud gott. Så nog hade hon sina ålderskrämpor och åkommor. Men jag hörde henne aldrig klaga.
När Hilja till slut somnade in så hade hon redan ställt fram klänningen som hon ville bli begraven i. Efter 7-8 hjärtinfarkter så klarade inte hennes hjärta det längre. Det gick hål i hjärtat. Men Hilja var nog redo.
Det var ingen som ville hugga ner den där tallen, trots att fallrisken var överhängande. Någonstans såg vi det kanske som att vi i så fall skulle hugga ner det där minnet av en nostalgisk kutryggig tant, som såg så vansinnigt läskig ut utan löständer. Vi väntade i några år. Till slut var fanns inget annat att göra än att fälla det där trädet. Vi sprängvärmde bastun med det fnösktorra virket och tänkte på Hilja. Hon hade nog tyckt att det var rätt tramsigt att riskera en fin bastu för ett träds skull. Men nog fan stack det till i hjärtat när tallen föll.
Det är fint det där med ögonblicksbilder. Jag tänker på hur jag sitter i baksätet i den där Jettan som luktade så speciellt. Jag får hemlängtan. Sedan fortsätter tankarna att vandra. Bilder från musiksalen i Pajala. Känslan av att höra hemma. De ändlösa landhockeymatcherna på kvarteret. Rattkälke nerför Kyrkbacken, och den jobbiga promenaden upp igen. Känslan av illamående när man tagit en Röda Lacket, och hur allt bara snurrade.
Jag tänker på när jag promenerade hem från Mulleängen, den där sommarnatten när vi hade vår betygsvaka. Berusad och lycklig i pappas gamla skinnjacka. Lycklig över vetskapen om att jag skulle flytta. Flytta till Stockholm. Flytta till Stockholm och få knulla. Det blev inte mycket av den varan, gosse.
Jens Zakrisson
Bandhagen, Stockholm
24/1 2008 Kl. 03.47
onsdag 19 november 2008
Falling
Som jag trodde avslutades Prey-sessionen efter att jag skrivit ett inlägg om det. Nu har dock Fallout 3 kommit och jag är rätt uppslukad av det. Lite för. Finns inte riktigt tid att skriva blogg och så. Sova, äta, älska och det.
Min underbara och välmenande flickvän delar inte min periodvisa besatthet av tv-spel och därför har vi vissa överenskommelser om hur det här spelandet ska gå till och oj, vad jag tänjer på de gränserna nu. Jag tar verkligen varje tillfälle i akt att gå på quest och skjuta överdimensionerade insekter. Jag kan se mig själv utifrån och det är ingen vacker syn (det är det i och för sig sällan) men jag kan inte hjälpa det! Timme efter timme och aldrig blir jag mätt! Allting i mitt liv blir lidande och inget mer än innehållet i den här bloggen (som aldrig riktigt tycks lätta).
Snart kommer det något spirituellt, det lovar jag!
Min underbara och välmenande flickvän delar inte min periodvisa besatthet av tv-spel och därför har vi vissa överenskommelser om hur det här spelandet ska gå till och oj, vad jag tänjer på de gränserna nu. Jag tar verkligen varje tillfälle i akt att gå på quest och skjuta överdimensionerade insekter. Jag kan se mig själv utifrån och det är ingen vacker syn (det är det i och för sig sällan) men jag kan inte hjälpa det! Timme efter timme och aldrig blir jag mätt! Allting i mitt liv blir lidande och inget mer än innehållet i den här bloggen (som aldrig riktigt tycks lätta).
Snart kommer det något spirituellt, det lovar jag!
torsdag 13 november 2008
Replikskifte
Min prossa och Eva är på besök. Följande samtal utspelades alldeles just dem emellan:
PROSSAN: Finns det vänskapshångel?
EVA: Eeehm... Nä.
PROSSAN: Men när ska vi dricka alkohol då?
My prossa needs to get some. Bad.
PROSSAN: Finns det vänskapshångel?
EVA: Eeehm... Nä.
PROSSAN: Men när ska vi dricka alkohol då?
My prossa needs to get some. Bad.
tisdag 11 november 2008
Prey
Jag kom i alla fall igenom Call of Juarez och det var väl hyfsat underhållande på väg dit. Ett tv-spelets motsvarighet till direkt-till-video. Detsamma gäller för nästa titel som kom mig till del genom det stora bytlånet med Wacko Jacko (vars utdelning får sägas vara enorm, då jag fick två halvdassiga ursäkter till spel, och han en hel hög med högkvalitativ, interaktiv underhållning). Prey.
Jag måste säga att jag drogs med i det fängslande introt. Den totala förvirringen när man rycks bort från vardagslunken på baren i indianreservatet till de onda rymdvarelsernas högteknologiska helvete till rymdskepp utan någon förklaring var mycket effektiv. De förtvivlade människornas böner och desperata skrik där de forslas omkring på rullband i taket, som i ett slakteri likaså. Därefter börjar spelets brister bli ganska uppenbara.
För det första; Vilket ljuvligt stolpskott till huvudkaraktär de lyckats skita ur sig i spelstudion. Den självföraktande cherokeen Tommy som i sin världsfrånvändhet framstår som närmast lobotomerad, alternativt "lite efter". Jag menar, i den här mardrömmen som han plötsligt slungats in i, där de få människor man stöter på är lallande vrak blir Tommy inte mer berörd än att han gapar: "What the hell is this?!" eller "Uh... What a smell." Han plockar upp rymdvarelsernas skitskumma bössor och pangar på som om han aldrig gjort annat, med samma självklarhet som en apa som bara råkar sätta den runda klossen i det runda hålet på första försöket.
En annan trevlig karaktär är Tommys vise indianfarfar, i traditionell indianoutfit med fjädrar och allt. Han dödas rätt tidigt men de återförenas i någon slags Dr. Quinn-himmel. Tommy tror inte på det gamla indianskrocket, i sin totala, mentala djupfrysthet förstås inte ens när han är på plats och ser det, utan gnäller mest om att han måste tillbaka (för hans flickvän är i fara på rymdskeppet och kärlek som drivkraft i en berättelse introduceras här som ett piggt och fräsch grepp). Men indianfarfar ger sig inte så lätt utan menar att han har ett och annat att lära Tommy, om han ska klara situationen han befinner sig i. Trepanerings-Tommy säger att han klarar sig bra, för att; "The army thaught me to kill." Indianfarfar avfärdar det med att det minsann var i den vita mannens krig med den vita mannens vapen och att det nu är dags att han lär sig "the old medicine". Allt emedan falkens skri ekar i de ödsliga kanyonerna som är det enda som finns i "the land of the ancients" och man är glad att man inte är indian för om man dog och fick spendera en evighet där skulle man dö igen, av tristess efter en kvart.
Sedan har vi då fienderna. De pratar rotvältska med djupa, morrande röster på ett sätt som rymdvarelser alltid, alltid gör i TV-spel. Alltid. Helt undantagslöst, alltid. Och de är som insekter med ett kollektivt medvetande som arbetar för att mata någon de kallar "Mother". Återigen nyskapande. Återigen fräscht. Miljöerna är en spännande mix av högteknologi och organiskt slime. Överlag känns allt som en déja vu, men en djävligt tråkig déja vu, så tråkig att man ids inte ens påpeka att man upplever den. De anstränger sig så hårt att vara nyskapande och lattjar med gravitationen och portaler men det är bara tråkigt, tråkigt, tråkigt. Just ja! De har spökbarn också!
Jag har beställt Fallout 3. Det stod mellan detta ocreddiga, amerikanska töntrollspel och uppföljaren till det nästan ihjälkramade Gears of War och Emppu P kommer säkert att bita av mitt huvud och skita ner det i min hals (eller åtminstone göra hånfulla imitationer av voice actors i amerikanska rollspel) men efter de här rätt mediokra shootrarna från "Fast Fingers" Palo ser jag fram emot att levla upp, levla upp, levla upp! Jag är förvånad om min Prey-session överlever ens till att det kommer.
Jag måste säga att jag drogs med i det fängslande introt. Den totala förvirringen när man rycks bort från vardagslunken på baren i indianreservatet till de onda rymdvarelsernas högteknologiska helvete till rymdskepp utan någon förklaring var mycket effektiv. De förtvivlade människornas böner och desperata skrik där de forslas omkring på rullband i taket, som i ett slakteri likaså. Därefter börjar spelets brister bli ganska uppenbara.
För det första; Vilket ljuvligt stolpskott till huvudkaraktär de lyckats skita ur sig i spelstudion. Den självföraktande cherokeen Tommy som i sin världsfrånvändhet framstår som närmast lobotomerad, alternativt "lite efter". Jag menar, i den här mardrömmen som han plötsligt slungats in i, där de få människor man stöter på är lallande vrak blir Tommy inte mer berörd än att han gapar: "What the hell is this?!" eller "Uh... What a smell." Han plockar upp rymdvarelsernas skitskumma bössor och pangar på som om han aldrig gjort annat, med samma självklarhet som en apa som bara råkar sätta den runda klossen i det runda hålet på första försöket.
En annan trevlig karaktär är Tommys vise indianfarfar, i traditionell indianoutfit med fjädrar och allt. Han dödas rätt tidigt men de återförenas i någon slags Dr. Quinn-himmel. Tommy tror inte på det gamla indianskrocket, i sin totala, mentala djupfrysthet förstås inte ens när han är på plats och ser det, utan gnäller mest om att han måste tillbaka (för hans flickvän är i fara på rymdskeppet och kärlek som drivkraft i en berättelse introduceras här som ett piggt och fräsch grepp). Men indianfarfar ger sig inte så lätt utan menar att han har ett och annat att lära Tommy, om han ska klara situationen han befinner sig i. Trepanerings-Tommy säger att han klarar sig bra, för att; "The army thaught me to kill." Indianfarfar avfärdar det med att det minsann var i den vita mannens krig med den vita mannens vapen och att det nu är dags att han lär sig "the old medicine". Allt emedan falkens skri ekar i de ödsliga kanyonerna som är det enda som finns i "the land of the ancients" och man är glad att man inte är indian för om man dog och fick spendera en evighet där skulle man dö igen, av tristess efter en kvart.
Sedan har vi då fienderna. De pratar rotvältska med djupa, morrande röster på ett sätt som rymdvarelser alltid, alltid gör i TV-spel. Alltid. Helt undantagslöst, alltid. Och de är som insekter med ett kollektivt medvetande som arbetar för att mata någon de kallar "Mother". Återigen nyskapande. Återigen fräscht. Miljöerna är en spännande mix av högteknologi och organiskt slime. Överlag känns allt som en déja vu, men en djävligt tråkig déja vu, så tråkig att man ids inte ens påpeka att man upplever den. De anstränger sig så hårt att vara nyskapande och lattjar med gravitationen och portaler men det är bara tråkigt, tråkigt, tråkigt. Just ja! De har spökbarn också!
Jag har beställt Fallout 3. Det stod mellan detta ocreddiga, amerikanska töntrollspel och uppföljaren till det nästan ihjälkramade Gears of War och Emppu P kommer säkert att bita av mitt huvud och skita ner det i min hals (eller åtminstone göra hånfulla imitationer av voice actors i amerikanska rollspel) men efter de här rätt mediokra shootrarna från "Fast Fingers" Palo ser jag fram emot att levla upp, levla upp, levla upp! Jag är förvånad om min Prey-session överlever ens till att det kommer.
måndag 10 november 2008
My blog is put to shame!
Det här måste väl ändå vara den mest efterlängtade bloggen någonsin?
http://mickemovie.bloggagratis.se/
http://mickemovie.bloggagratis.se/
söndag 9 november 2008
Vampyrmoral
Om man bleve vampyr och självmord inte var ett alternativ, hur skulle man då tackla följande dilemma: Säg att törsten efter blod till slut blir så överväldigande att man förlorar kontrollen över sig själv och ser till att skaffa blod på första, bästa sätt. Är det då bättre att upprätta ett system där man väljer vilka människor som ska tömmas, på förhand? Att man tar sig rätten att avgöra vilka som får leva och inte? För att liksom minimera lidandet för alla. Och är det då bättre att gå på sådana som gör andra människor illa? Eller utslagna och ensamma som ingen saknar? Eller är det bättre att låta slumpen styra helt? Om man nu ändå måste döda, alltså. Det mest moraliska i det här fallet måste förstås vara att ta sitt eget liv, men om det nu inte var ett alternativ. Har man förresten moral som vampyr ens?
Vampyrafton i Luleå
I ett underbart tillstånd av ångestfri nykterhet har jag utforskat alternativa helgnöjen och i kväll var jag med min flickvän på biografen. Good wholesome american fun. Tyvärr på Luleås omysiga filmstad, sittandes bakom och inte bredvid min dejt (på grund av att vi var så sent ute i bokningen av biljetter). Med den oerhörda mängd reklam de visar innan filmen borde filmen vara gratis att se. Så var surgubbe-kvoten fylld. Allt som allt var det en lyckad kväll. Vi såg Låt den rätte komma in.
Jag tycker att det är en lyckad filmatisering. För enkelhetens skull kan jag säga att allt som alla som gillar den säger är bra tycker jag också är det. Utom gympaläraren. Jag hade verkligen en helt annan bild av gympaläraren.
Jag tycker att det är en lyckad filmatisering. För enkelhetens skull kan jag säga att allt som alla som gillar den säger är bra tycker jag också är det. Utom gympaläraren. Jag hade verkligen en helt annan bild av gympaläraren.
fredag 7 november 2008
Bloggen sväller!
.Jag tror mig ha fem läsare nu! Baby steps mot att peta ned Blondinbella från toppen. Det ska vi fira med en weekend i Luleå och vitsiga varianter på Blondinbella:
Bloggdinbella
Blondinbelloggen
Bloggdinbella
Blondinbelloggen
onsdag 5 november 2008
Tyst blogg
Jag visste att jag inte borde ha tagit i så hårt från början. Det skapar förväntningar hos mina två läsare som jag inte kan motsvara.
Jag vill bara säga att det är tryggt att ligga vid sin kärestas sida när natten nalkas och världen vrider sig runt och ur led därutanför.
Mitt hopp, som alla andras, står till Barack Obama Kristus, den moderate frälsaren, att han må vaka över oss, nu, i morgon och i evighet.
God natt och må Gud välsigna Sverige.
Jag vill bara säga att det är tryggt att ligga vid sin kärestas sida när natten nalkas och världen vrider sig runt och ur led därutanför.
Mitt hopp, som alla andras, står till Barack Obama Kristus, den moderate frälsaren, att han må vaka över oss, nu, i morgon och i evighet.
God natt och må Gud välsigna Sverige.
torsdag 30 oktober 2008
Rockverkstad
Jag har efter två hårda år av vikariat blivit anställd av Kulturskolan. Min tjänst är huvudsakligen inriktad på Kulturskolans frivilliga verksamhet efter skoltid och under loven. Sweet!
Jag kan faktiskt inte tänka mig ett bättre upplägg på arbetet. Inga betyg, inga haters under passen, eller som nu när jag under lovvecka sitter och har frivillig rockverkstad; Inga elever alls.
För att travestera vem det nu var som sa något liknande: Skolan vore underbar om det inte var för alla elever.
Jag kan faktiskt inte tänka mig ett bättre upplägg på arbetet. Inga betyg, inga haters under passen, eller som nu när jag under lovvecka sitter och har frivillig rockverkstad; Inga elever alls.
För att travestera vem det nu var som sa något liknande: Skolan vore underbar om det inte var för alla elever.
onsdag 29 oktober 2008
Vykort
Det var förresten via ett vykort som K-love outade sin heterosexualitet. Det kan tyckas underligt om det inte var för att vi har utvecklat en relation helt baserad på vykort med honom i hans frånvaro. Vykort är en underskattad form av kommunikation. Man kan säga att det är multimedia.
Nu är för övrigt nyheten på Facebook så det kan sägas vara officiellt.
Nu är för övrigt nyheten på Facebook så det kan sägas vara officiellt.
A K in love!
K-Love har tydligen funnit kärleken på ön! Det är nyheter, det. Tyvärr vill inte den attan avslöja några detaljer. Hänvisar bara till att vänta på att nyheten utannonseras på Facebook...
Mitt gamla kompisgängs oerhörda och aparta töntighet är plötsligt hårdvaluta. Emppu P är lite undantaget här, eftersom hans livsnjutar-luftiga-skjortor-och-balsamerade-hår-och-sjudande-grytor-och-yoga-och-väldoft-och-massageoljor-approach har lockat till sig mina förälskelser långt innan töntighet blev det nya jobba-med-tv.
Anyways, skönt för killen K som i somras lät tråkigt cynisk kring det här med kärlek. Nästan lite på bara ligga-nivå, men förstås lååångt under vad Jeppe Z levererar mellan tummen och pekfingret (och jag hoppas att jag inte skrämmer bort min enda läsare här, you know I love you, proggen nr. 1!)
Mitt gamla kompisgängs oerhörda och aparta töntighet är plötsligt hårdvaluta. Emppu P är lite undantaget här, eftersom hans livsnjutar-luftiga-skjortor-och-balsamerade-hår-och-sjudande-grytor-och-yoga-och-väldoft-och-massageoljor-approach har lockat till sig mina förälskelser långt innan töntighet blev det nya jobba-med-tv.
Anyways, skönt för killen K som i somras lät tråkigt cynisk kring det här med kärlek. Nästan lite på bara ligga-nivå, men förstås lååångt under vad Jeppe Z levererar mellan tummen och pekfingret (och jag hoppas att jag inte skrämmer bort min enda läsare här, you know I love you, proggen nr. 1!)
Call of Juarez
Jag spelar Call of Juarez som jag lånat av Jake the invisible Snake i samband med ett stort bytlån vi gjorde. Bytlån är ett ord som jag förrän nu inte brukat sedan barnsben och SNES.
Hur som helst. Spelet är sisådär. Känns lite väl "TV-speligt". Gå dit, skjut det, hoppa där. Spelmakarna har ju blivit bättre och bättre på att få även linjära spel att kännas icke-linjära, så det här känns lite onödigt, eftersom man ändå inte vänder sig till dogmatiska hardcore- eller retrospelare. Kul att se Jake the shakin' sheik i alla fall.
God natt!
Hur som helst. Spelet är sisådär. Känns lite väl "TV-speligt". Gå dit, skjut det, hoppa där. Spelmakarna har ju blivit bättre och bättre på att få även linjära spel att kännas icke-linjära, så det här känns lite onödigt, eftersom man ändå inte vänder sig till dogmatiska hardcore- eller retrospelare. Kul att se Jake the shakin' sheik i alla fall.
God natt!
tisdag 28 oktober 2008
Konfrontationste!
Konfrontationen uteblev lite. I stället gjorde jag te och en macka och förde till henne där hon satt och målade. Men jag tror inte att misstänksamheten i min blick när jag serverade gick att misstolka! Hon kommer nog inte att diskutera ringsignaler vid PS 2:an med femteklassare på ett tag i alla fall!
Själv bredde jag mig en macka och åt vid diskbänken som det anstår en hemmafru.
Själv bredde jag mig en macka och åt vid diskbänken som det anstår en hemmafru.
Gården
Min flickvän har varit på ungdomsgården idag. Hon säger att det var i jobbet, men jag vet inte det, jag. Jag tycker hon har jobbat misstänkt mycket kväll på sistone. Kommer hem ungefär när gården stänger. Luktar tuggummi och klor. Jag måste nog konfrontera henne när hon kommer hem.
Harsprånget
Storgatan i HarpsprångetHarsprånget är ett av de samhällen som uppstod kring dammbyggena häruppe från mitten av förra seklet. Det hela var rätt provisoriskt med barackliknande hus men kom ändå att tjäna som människors hem i flera decennier.
När så dammarna var färdigställda fraktade man helt sonika bort alla byggnader. Kvar blev det asfalterade vägnätet och vägskyltarna. En spökstad där till och med husen bara är spöken blev resultatet.
Det skulle vara roligt att säga att det är väl värt ett besök. Det är det inte. Det är ganska tråkigt. Vill egentligen bara säga; Åk inte dit.
måndag 27 oktober 2008
SPOTIFY!
För att använda Laestadiusskolans slogan: De' du!
Man måste ha Spotify! Skaffa Spotify! Om jag skulle lista goda egenskaper hos en vän så skulle det se ut såhär:
1. Har Spotify
2. Snäll
3. Omtänksam
4. Bra på att lyssna
5. Rolig
Skulle jag lista dåliga egenskaper:
1. Gör dumma listor bakom min rygg
2. Har inte Spotify
Har man Spotify kan man länka till låtar på Spotify och klicka på länkarna och hamna på låten på Spotify. Jag kan inte hålla på och länka till mig själv, fattar du väl?!
Nico - You forgot to answer
www.spotify.com
Man måste ha Spotify! Skaffa Spotify! Om jag skulle lista goda egenskaper hos en vän så skulle det se ut såhär:
1. Har Spotify
2. Snäll
3. Omtänksam
4. Bra på att lyssna
5. Rolig
Skulle jag lista dåliga egenskaper:
1. Gör dumma listor bakom min rygg
2. Har inte Spotify
Har man Spotify kan man länka till låtar på Spotify och klicka på länkarna och hamna på låten på Spotify. Jag kan inte hålla på och länka till mig själv, fattar du väl?!
Nico - You forgot to answer
www.spotify.com
Liet Lavlut 2008
Liet Lavlut, den stora minoritetssångfestivalen arranagerade s i år i Luleå. Ett möte mellan minoriteter från hela Europa, ett möte i ett virrvarr av kultur som kröns med en prestigefylld sångtävling. och den stora frågan är förstås; Vilken minoritet är det mest synd om 2008?
Vi tar det, som sig bör, i ordning av de artister som uppträdde.
1. Galicien, Boy Elliot & The Plastic Bags
Offerhistorik:
En lång historik av att invaderas av diverse grandiosa grannkulturer. Under Francos regim i Spanien fråntagna sin automonitet och språkförtryckta.
Framträdande:
Sångaren hade en Redd Kross-sticker på sin gitarr. Jag tror inte de lät så mycket som Redd Kross. Jag minns inte så mycket av hur de lät överhuvudtaget mer än att basen var sjukt hög. Låten handlade om att vara kär och flyga till en planet där man får vara tillsammans och allt är bra. Det verkar inte ett dugg synd om galicierna.
2. Tornedalen, Surunmaa
Offerhistorik:
Separerade från sina finska bröder och systrar i gränsdragningen mellan Sverige och Ryssland. Språkförtryckta.
Framträdande:
Vemodig, finsk tango, en text om fruktansvärt olycklig kärlek. Svart- och vitt, uppklätt, söndagskostymen, begravning. Tunga poäng för Tornedalen! Välbehövliga också, i konkurrens med några av de andra minoriteternas offerhistorik.
3. Bretagne, Gwennyn
Offerhistorik:
Inte mycket. Har ingen officiell språkstatus i Frankrike. Är å andra sidan besläktad med den erkänt coola keltiska kulturen och hamnar därmed på plus/minus noll.
Framträdande:
Ett ganska svängigt, glatt gäng med en text om barnen i Belfast, som jag utgår från är olycklig som fan. Fast är det verkligen smart att rikta fokus mot misären i en annan region? I och för sig, i brist på material från sin egen, som jag i det här fallet utgår från är en äckligt välmående ost- och vintrakt där solen alltid lyser, får man väl greppa efter halmstrån. Bretagne har inte mycket att hämta i den här tävlingen.
4. Korsika, Jaques Culioli
Offerhistorik:
I likhet med Galicien har ön blivit bollad mellan diverse stormakter genom århundraden. Har stridit för sitt oberoende mot Frankrike och Genua, lyckats ett tag för att sedan införlivas i Frankrike igen. Har flera separatiströrelser, vilket ökar tyngden oavsett varför. Är inte en autonom region men har en massa justa fördelar, gentemot övriga minoriteter i landet.
Framträdande:
En ballad, med dramatisk, kraftull sång, med darrande händer och slutna ögon. Djupt allvar och engagemang med hela hjärtat. En text om flyktingar med hopp om en bättre morgondag. Med stor sannolikhet minst en separatist i bandet. Mycket farliga i den här tävlingen.
5. Syditalien, Spasulati
Offerhistorik:
Vettifan, men ett albanskt språk i Italien tyder ju på att något har hänt.Framträdande:Lyckliga skitar. Stod för en av kvällens stora karaktärer i den diskret, sensuellt juckande saxofonisten. Låten var som ett tåg proppfullt med godis, och tjocka med basröst sjungande och ivrigt arbetande tomtar, skyfflande godiset till barnen längst med rälsen. Texten verkar handla om bakfylla. Ett litet plus i kanten för ett i övrigt anonymt bidrag i sammanhanget.
6. Sapmi, Elin Kåven
Offerhistorik:
Oändlig.
Framträdande:
Kvällens absolut mest artsy stund. En i stor, vit klänning, maniskt stirrande, dockleende, magdansande dam sjungande till effektdränkt gitarr och sampler. Dyster låt med en text om att vilja komma ur en depression. I sammanhanget får dock Elin Kåven verkligen kämpa i motvind för det är svårt att komma runt att trots att det är mycket synd om samerna är de i sina koltar och med sina jojkar i varje ledig glipa i helgens program den absolut mest tydliga och synliga minoriteten i hela universum. De har för fan ett eget parlament och deras president delar ut publikpriset! Det känns helt enkelt inte väldigt synd om dem.
7. Frisland, Jelte Posthumus & Pilatus Pas
Offerhistorik:
Jag vet inte, jag tror inte de har någon. De har vad som ser ut som små hjärtan på sin flagga.
Framträdande:
Nästan filmiska bohemer med en låt om att vara kär och cykla i regnet. Klar Amelie från Montmartre-varning. Sångaren är jättelycklig och charmig. En kalkon.
8. Friuli, Carnicats
Offerhistorik:
Igen, vet inte. Säkert har de haft problem med fascisterna under Mussolini. Vi säger så.
Framträdande:
Hiphop. Lätt rätt val av genre om man vill framhärda sin minoritets offerroll. Tyvärr rappar de om att åka till Australien på semester.
9. Wales, Yr Annioddefol
Offerhistorik:
Har varit ett eget rike en gång, men är det inte längre. Har ett fruktansvärt krångligt språk.
Framträdande:
Yr Annioddefol inspirerades av Boy Elliot och lät basen dominera ljudbilden. Faktiskt så till den grad att det enda som hördes var svag sång över en stel reggaebas-slinga. Lite olycklig kärlek och förvirring och en söt, walesisk skolklass.
10. Asturien, Dixebra
Offerhistorik:Hårt kämpande mot högerregeringen under spanska inbördeskriget. Nedkämpade av Franco. Svårt förtryckta. Grym potential!
Framträdande:
Kvällens andra klarast lysande stjärna var Dixebras säckpipetraktör. Han såg förvisso rätt hipp ut, smälte åtminstone in med de andra i bandet. Han hade dock fått för sig att en viktig funktion han hade i bandet, utöver sina små säckpipeinslag var att röja ikapp med den högsparkande, viga sångaren. Tyvärr var hans fysiska förutsättningar inte desamma och där han stod och hoppade rakt upp och ner, med armarna tätt efter sidorna såg han ut som en övervintrad lärarstudent i Uppsala som för första gången blivit full och råkat hamna på punkklubb. Låten var politiskt laddad, behandlar diverse problem som minoriteten har och med Asturiens historia slungar sig Dixebra högt, högt upp i tävlingen!
11. Mordvinien, Mordens
Offerhistorik:
Vet ingenting om de här heller. Säkert förtryckta av Stalin. Vi säger så.
Framträdande:
Det här obegripliga etnopajaseriet såg jag redan på Laulun Laulut i Pajala. Jag vet inte ens om jag orkar kommentera det. Dock stod de för den tredje stjärnan för kvällen. Den övervuxne tolvårige pojken med den väldigt lilla flöjten var oerhört... Tja, söt på något sätt. Frånstötande på något annat. Det är synd om dem för att deras låt var så dålig.
Det var samtliga bidrag för kvällen. Men det visade sig vara en överraskningarnas kväll då vinnarna inte stod att finna bland de tävlande bidragen. På väg tillbaka till min plats presenteras pausunderhållningen. För den stod romerna och judarna. Båda minoriteterna sjöng oerhört sorgsna sånger som inte presenterades närmare. Inte ens representerade i den riktiga tävlingen! Offerhistoriken ska vi väl inte ens gå in på? Det står helt klart att de minoriteter som det är mest synd om 2008 är judarna och romerna. Gratulerar! Det finns förstås inget pris, överhuvudtaget, att hämta.
Vi tar det, som sig bör, i ordning av de artister som uppträdde.
1. Galicien, Boy Elliot & The Plastic Bags
Offerhistorik:
En lång historik av att invaderas av diverse grandiosa grannkulturer. Under Francos regim i Spanien fråntagna sin automonitet och språkförtryckta.
Framträdande:
Sångaren hade en Redd Kross-sticker på sin gitarr. Jag tror inte de lät så mycket som Redd Kross. Jag minns inte så mycket av hur de lät överhuvudtaget mer än att basen var sjukt hög. Låten handlade om att vara kär och flyga till en planet där man får vara tillsammans och allt är bra. Det verkar inte ett dugg synd om galicierna.
2. Tornedalen, Surunmaa
Offerhistorik:
Separerade från sina finska bröder och systrar i gränsdragningen mellan Sverige och Ryssland. Språkförtryckta.
Framträdande:
Vemodig, finsk tango, en text om fruktansvärt olycklig kärlek. Svart- och vitt, uppklätt, söndagskostymen, begravning. Tunga poäng för Tornedalen! Välbehövliga också, i konkurrens med några av de andra minoriteternas offerhistorik.
3. Bretagne, Gwennyn
Offerhistorik:
Inte mycket. Har ingen officiell språkstatus i Frankrike. Är å andra sidan besläktad med den erkänt coola keltiska kulturen och hamnar därmed på plus/minus noll.
Framträdande:
Ett ganska svängigt, glatt gäng med en text om barnen i Belfast, som jag utgår från är olycklig som fan. Fast är det verkligen smart att rikta fokus mot misären i en annan region? I och för sig, i brist på material från sin egen, som jag i det här fallet utgår från är en äckligt välmående ost- och vintrakt där solen alltid lyser, får man väl greppa efter halmstrån. Bretagne har inte mycket att hämta i den här tävlingen.
4. Korsika, Jaques Culioli
Offerhistorik:
I likhet med Galicien har ön blivit bollad mellan diverse stormakter genom århundraden. Har stridit för sitt oberoende mot Frankrike och Genua, lyckats ett tag för att sedan införlivas i Frankrike igen. Har flera separatiströrelser, vilket ökar tyngden oavsett varför. Är inte en autonom region men har en massa justa fördelar, gentemot övriga minoriteter i landet.
Framträdande:
En ballad, med dramatisk, kraftull sång, med darrande händer och slutna ögon. Djupt allvar och engagemang med hela hjärtat. En text om flyktingar med hopp om en bättre morgondag. Med stor sannolikhet minst en separatist i bandet. Mycket farliga i den här tävlingen.
5. Syditalien, Spasulati
Offerhistorik:
Vettifan, men ett albanskt språk i Italien tyder ju på att något har hänt.Framträdande:Lyckliga skitar. Stod för en av kvällens stora karaktärer i den diskret, sensuellt juckande saxofonisten. Låten var som ett tåg proppfullt med godis, och tjocka med basröst sjungande och ivrigt arbetande tomtar, skyfflande godiset till barnen längst med rälsen. Texten verkar handla om bakfylla. Ett litet plus i kanten för ett i övrigt anonymt bidrag i sammanhanget.
6. Sapmi, Elin Kåven
Offerhistorik:
Oändlig.
Framträdande:
Kvällens absolut mest artsy stund. En i stor, vit klänning, maniskt stirrande, dockleende, magdansande dam sjungande till effektdränkt gitarr och sampler. Dyster låt med en text om att vilja komma ur en depression. I sammanhanget får dock Elin Kåven verkligen kämpa i motvind för det är svårt att komma runt att trots att det är mycket synd om samerna är de i sina koltar och med sina jojkar i varje ledig glipa i helgens program den absolut mest tydliga och synliga minoriteten i hela universum. De har för fan ett eget parlament och deras president delar ut publikpriset! Det känns helt enkelt inte väldigt synd om dem.
7. Frisland, Jelte Posthumus & Pilatus Pas
Offerhistorik:
Jag vet inte, jag tror inte de har någon. De har vad som ser ut som små hjärtan på sin flagga.
Framträdande:
Nästan filmiska bohemer med en låt om att vara kär och cykla i regnet. Klar Amelie från Montmartre-varning. Sångaren är jättelycklig och charmig. En kalkon.
8. Friuli, Carnicats
Offerhistorik:
Igen, vet inte. Säkert har de haft problem med fascisterna under Mussolini. Vi säger så.
Framträdande:
Hiphop. Lätt rätt val av genre om man vill framhärda sin minoritets offerroll. Tyvärr rappar de om att åka till Australien på semester.
9. Wales, Yr Annioddefol
Offerhistorik:
Har varit ett eget rike en gång, men är det inte längre. Har ett fruktansvärt krångligt språk.
Framträdande:
Yr Annioddefol inspirerades av Boy Elliot och lät basen dominera ljudbilden. Faktiskt så till den grad att det enda som hördes var svag sång över en stel reggaebas-slinga. Lite olycklig kärlek och förvirring och en söt, walesisk skolklass.
10. Asturien, Dixebra
Offerhistorik:Hårt kämpande mot högerregeringen under spanska inbördeskriget. Nedkämpade av Franco. Svårt förtryckta. Grym potential!
Framträdande:
Kvällens andra klarast lysande stjärna var Dixebras säckpipetraktör. Han såg förvisso rätt hipp ut, smälte åtminstone in med de andra i bandet. Han hade dock fått för sig att en viktig funktion han hade i bandet, utöver sina små säckpipeinslag var att röja ikapp med den högsparkande, viga sångaren. Tyvärr var hans fysiska förutsättningar inte desamma och där han stod och hoppade rakt upp och ner, med armarna tätt efter sidorna såg han ut som en övervintrad lärarstudent i Uppsala som för första gången blivit full och råkat hamna på punkklubb. Låten var politiskt laddad, behandlar diverse problem som minoriteten har och med Asturiens historia slungar sig Dixebra högt, högt upp i tävlingen!
11. Mordvinien, Mordens
Offerhistorik:
Vet ingenting om de här heller. Säkert förtryckta av Stalin. Vi säger så.
Framträdande:
Det här obegripliga etnopajaseriet såg jag redan på Laulun Laulut i Pajala. Jag vet inte ens om jag orkar kommentera det. Dock stod de för den tredje stjärnan för kvällen. Den övervuxne tolvårige pojken med den väldigt lilla flöjten var oerhört... Tja, söt på något sätt. Frånstötande på något annat. Det är synd om dem för att deras låt var så dålig.
Det var samtliga bidrag för kvällen. Men det visade sig vara en överraskningarnas kväll då vinnarna inte stod att finna bland de tävlande bidragen. På väg tillbaka till min plats presenteras pausunderhållningen. För den stod romerna och judarna. Båda minoriteterna sjöng oerhört sorgsna sånger som inte presenterades närmare. Inte ens representerade i den riktiga tävlingen! Offerhistoriken ska vi väl inte ens gå in på? Det står helt klart att de minoriteter som det är mest synd om 2008 är judarna och romerna. Gratulerar! Det finns förstås inget pris, överhuvudtaget, att hämta.
Dåså.
Jag vill skriva. Jag vill ju det. Det är så sällan jag har något att berätta bara.
De flesta som skapar har ett återkommande tema. Det kan vara deras fadersrelation, eller könsidentitet eller vad som helst. Micke Movie har film. Jag har inget. Jag försöker fundera på vad jag har för material. Den kristna uppväxten? Glesbygden? Arbetslösheten?
Jag tror att när mitt tema kommer, och jag förväntar mig det kommandes som en gratis efterrätt på thaikrogen så ska fingrarna dansa vildsint över tangenterna och roman efter roman och manus efter manus rinna ur min mentala ändtarm (som i betydelsen att "skita ur sig", så enkelt kommer det att vara!).
Men än så länge nöjer jag mig med en sporadiskt uppdaterad blogg.
De flesta som skapar har ett återkommande tema. Det kan vara deras fadersrelation, eller könsidentitet eller vad som helst. Micke Movie har film. Jag har inget. Jag försöker fundera på vad jag har för material. Den kristna uppväxten? Glesbygden? Arbetslösheten?
Jag tror att när mitt tema kommer, och jag förväntar mig det kommandes som en gratis efterrätt på thaikrogen så ska fingrarna dansa vildsint över tangenterna och roman efter roman och manus efter manus rinna ur min mentala ändtarm (som i betydelsen att "skita ur sig", så enkelt kommer det att vara!).
Men än så länge nöjer jag mig med en sporadiskt uppdaterad blogg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)