Den här Spotify-kampanjen har verkligen boostat min bloggs popularitet. Jag vet att det inte beror på mina insiktsfullheter, att det är lättköpt coolness, ungefär som när man fick vara med de coola rökrute-tjejerna på högstadiet om man hade cigaretter att bjuda dem. Inte för att jag någonsin upplevt det. Jag hade aldrig vågat röka på högstadiet. Inte fanns det någon rökruta heller, ifall jag hade velat. Inte var någon tjej i min klass så cool, men jag har läst om det i så många barndomsskildringar att det känns som vagt minne. Hur som helst, ingen verkar få de Spotify-invites jag skickar, så det blir kanske dödsstöten för bloggen.
Nyss addade en Yolanda mig på MSN. Förmodligen är det någon slags bot/spam/junk-historia men jag föreställer mig att det är en gammal vän som jag inte minns. Jag väntar på att hon ska skriva: Hej! Minns du mig? Yolanda från Umeå? Vi gick på samma dagis!
Därför godkände jag henne, men hon har ännu inte skrivit.
Apropå vänner; Jag är alldeles för dålig på att höra av mig, alldeles för dålig på att hälsa på, ens i närområdet. Jag vet det här och jag är ledsen över det. Jag tänker mycket på er dock. På sätt och vis känns det som att ni finns bara någon dag bakom mig, fastän det kan ha varit flera år vi sågs. Min tidsuppfattning är linjär förstås, i det att jag vet att tiden har börjat, att jag ständigt befinner mig på dess flytande slutpunkt, men allt däremellan är diffust, ett töcken av vaga bilder med bara sporadiska och plötsliga inslag av blixtrande klarhet.
Era ansikten svävar tydliga i dimman, gamla vänner, gamla skålbröder och -systrar, gamla bandkumpaner, gamla ovänner med gamla oförätter, gamla hopplösa töntar och förlorare, gamla hippies och hiphopare, gamla punkare och banditer, gamla ensamvargar, gamla flockdjur. Jag saknar er, jag värnar er plats i mitt hjärta och om jag bad skulle era namn finnas i mina böner varje kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar