Betonglåda efter betonglåda, placerade ovanpå varandra med slarviga, synliga skarvar, allt högre mot himlen strävande, ur smutsgrått stigande med ivriga fingertoppar mot vit vinterhimmel fingrande, fruset i ett ögonblick av kollaps. Rad efter rad av eviga, döda drömmar om jämlikhet. I skuggorna av drömmarna, rad efter rad av likadana bilar i likadana färger.
En ung kille i skinnjacka som jobbar för maffian ber några restauranggäster flytta på sig för ölleveransen i barsk ton. Tackar artigt. Spatsiba! En annan ung kille, också i skinnjacka, kör den finaste taxin i stan och lyssnar på klassisk musik. Skrattar förläget. Drömmer inte om något annat.
I mintgröna caféer, med sedelrullar som ståkukar, väntar utländska män i medelåldern på att tvinga ned kvinnor i sina hotellsängar med en månadslön i rubel, en dagslön i kronor. Överlägset flinande, stolt hukande över hela staden, med neddragna byxor och blottat kön. Bryr sig inte vem som ser. Kvinnorna är unga med flackande blickar, gamla med ofruktbara åkerfåror i ansiktet och stålhård blick.
På nattklubben CCCP spanar en man som jobbar för maffian ut genom köksingången, genom solglasögonen. Ovanför honom hänger Lenins porträtt. Han tänker inte på det. Det är bara en gubbe på en bild. Men isbrytaren Lenin plutoniumkrossar sig fram till Nordpolen! Rika turister betalar många rubel för att åka med.
Jesus gjorde vatten till vodka, en underbar, smeksam dryck. Till tröst, till avslappning, till levern inte klarar det längre. Jag får ont i magen av det numer, säger den magre mannen som lärt sig engelska i fängelset.
Folket bär hela staden på sina axlar. Kånkar den rakryggat fram genom dagar och år. Tunga män turas om att åka med på ekipaget. Det spelar ingen roll. Snart trillar nästa gubbe av. Någon annan kliver på. Det är bara så det är.
Murmansk i februari. Det sista ekot av en röst genom elva tidszoner. Fattig här, rik där. Ändå är det jag som är den lilla.
Men toaletterna är som hemma!
7 kommentarer:
Blogginlägg of the forever!
Synd på toaletterna bara.
Mycket fint med det journalistiska anslaget.
...
Nu känner jag mig som någon jävla responsgrupp. Men fint var det!
Monster: Menar du att det var synd att toaletterna var som våra, eller att det var synd att det stycket kom med i texten?
Jag menar att det var synd att den berömda bajshyllan inte verkar existera i verkligheten.
Jaha, jag tänkte att det var textkritik. En bajshylla vet jag inte ens vad det är för något.
Alla toaletter är inte som våra...
Det finns de så kallade hålen i golven. Stå upp eller sätt dig på huk.Det är bara att välja och vraka hur du vill dumpa din avföring i golvbrunnen.
Anonym ska alltid komma in och löpa amok.
Skicka en kommentar