Alla måste titta!

Hemkomsten

Ingen bryr sig utom jag, men jag bryr mig så sjukt mycket!

Tack till the good folks at Microsoft som gav mig en helt ny box för reparationskostnaden.

Location:Medborgarvägen,,Sverige

Monty Python

Lyssna!

Det här fick mig rejält sugen på nytt av BQ. Det känns lite som när Matti och Jari spelade Loneliness Abandons the Lonely på Trästock, och det var det första man hörde från Saturday Night. Med skillnaden att det här förstås är de färdiga låtarna, medan man blev lite besviken på Loneliness... när skivan väl kom, eftersom förväntningarna låg närmare spelningen och Angry Brigade. Men jag älskar Saturday Night idag, och låten.

Hur som. Monty Python, alltså. Det blir nog gött.

Röd död pictorial

Jaså, det blev inte mer sommar än såhär. Det var väl precis vad man kunde vänta sig. I den här typen av väder vandrar man med huvan uppfälld, med tungsint målmedvetenhet, tunga fötter och regntunga kläder. När man vill äta glass i solskenet på soltorget. Inte ens Jekke har tagit sig ut till sin bil. Nåväl, man ska inte klaga. Jag kan ju alltid spela lite TV-spel. Undrar om man har något trevligt på lager?



Javisst ja! Jag fick ju Red Dead Redemption igår. Det är inte bara något trevligt, utan ett spel jag verkligen längtat efter att spela. På Webhallen kan man se en nedräkning till släppdatum och där har jag varit varje dag, svurit över framskjutna datum, sorterat dagarna i överkomliga tidsenheter, längtat.

Varför är "Det här spelet måste jag spela!"-känslan så stark för just Red Dead Redemption? Jag tror det finns ett par skäl till detta:

1. Från gamla, goda och svåra Gun Smoke och North and Souths fantastiska 2-spelarläge i 8 bitar, till Sunset Riders färgglada, explosiva 16 bitar, till Outlaws (snyggare än tecknad film) -97 och helt underbara, om än smått rasistiska Desperados: Wanted Dead or Alive -01 har westernspelen varit oumbärliga.
Även det senare 2000-talet har haft en del western-karameller att bju' på. Call of Juarez habila första del, och riktigt fina uppföljare och det lilla jag hunnit testa av GUN har varit väl värda sin tid. Red Dead Revolver kan jag inte minnas att jag har spelat,fast det känns märkligt eftersom det ändå är Rockstar.
Westernmiljön och TV-spel har i alla fall historiskt varit som cigaretten till kaffet, även om peaken länge känts passerad.

2. Jag har spelat och älskat GTA-serien från de första, tvådimensionella versionerna, till fyrans expansioner, genom moralpanik och Nintendopuritaners hånfulla horfnysningar och sett Rockstars fingertoppskänsla för gangsterdrama bli alltmer förfinad. GTA IV är ett mästerverk och jag kan inte tänka mig något annat spel där det är en upplevelse att passivt sitta i en taxi och kolla ut genom fönstret. Om Red Dead Redemption är ett "GTA with horses" kommer jag bli fullständigt nöjd.

Grejen är att jag tror att det är mer än så. Jag har på känn att det kommer att markera en ny höjdpunkt för westernspelen. Red Dead Revolver var uppvärmningen. Nu är det dags att spänna musklerna och låta den nördighet och kärlek som så präglar det sentida Rockstar fritt flöda över berg och genom prärier. Jag tror på inget mindre än en odödlig spelupplevelse.

Bara att tjonga in skivan i boxen och köra igång då!



Men vad är detta? Ingen box? Bara en bit av en box?



Nejvisst nej. Jag har ju ingen box. Den bestämde sig för att dö de röda ringarnas död, ett par dagar innan spelet och det dåliga vädret kom. För andra gången under sin livstid. Den dyra reparationen har mördat min ekonomi och det kommer att dröja 2-3 veckor innan den är tillbaka. Då har den säkert gått sönder i transporten. Nej, det är inte tårar, det är bara regnet.

Till råga på allt står jag inför ett dilemma när den väl kommer tillbaka. Jag var mitt uppe i Assassin's Creed 2 när boxen hostade till och dog, och det är ett alldeles utmärkt spel, som jag för allt i världen inte vill lämna ofullbordat. Grejen är att hela den spelupplevelsen blir förstörd av att jag ännu hellre vill spela RDR. Jag kan inte spela på det saktmodiga, undersökande sätt jag hittills gjort, utan kommer att slarva igenom till slutet. Om jag å andra sidan hoppar direkt till RDR kommer jag att helt tappa det jag investerat i AC2 och återkommer kanske aldrig mer.
Dessutom hoppade jag till AC2 från ett ofullbordat Dead Space, men det är nästan lika bra, för det var så otäckt och påfrestande att jag nästan är lättad över att slippa det.

Meanwhile blir andra föräldrar.

Gud och det

Kanske dags att uppdatera?

Jag har den senaste tiden intresserat mig mycket för evolution kontra skapelsetro, ateism, teism och sådana grejer. En klart framträdande aktör på den scenen är förstås Richard Dawkins, Darwins rottweiler, militant ateist. Egentligen är hans rykte något oförtjänt. Det är sant att hans religionskritik är mycket skarp, men oftast framförd på ett lågmält, intelligent och inte sällan roligt sätt.

Det här klippet ur TV-serien som jag tror hette The Root of All Evil. Just här är Dawkins faktiskt ganska arg och det tänder till mellan honom och pastor Ted Haggard. Och nej, det tänder inte till på det sättet som det gjorde när Ted Haggard betalade en manlig prostituerad för sex och metamfetamin, även om det också hade varit spännande:



En anledning till att jag tycker att Dawkins ändå är ganska snäll är att jag nyligen har stött på Christopher Hitchens, som verkar vara lika delar avskyvärd och underbar. Om man tycker att Dawkins är taskig kan detta klipp där Hitchens uttalar sig om den då nyligen avlidne baptistpredikanten Jerry Falwell nog ge lite perspektiv på det:



Slutligen vill jag nämna kreationisten Ray Comfort. Han är den ökände bananmannen från detta klipp:



Här är verkligen motpolen till tidigare nämnda herrar. Han verkar så himla snäll och uppriktig och jag älskar hans lite naiva Oppfinnar-Jocke-approach till kreationismen. Om ni, som jag, inte kan få nog av denna härlige man så finns hans episka gudsbevis i två delar på Youtube:



Och del 2:

Fucking magnets! How do they work?

Emppu P, den vitaste genusböngrodden i burken, har av någon anledning tagit på sig rollen som gatans apostel. Det tar sig uttryck i att han spelar hiphop på alla fester, underordnar alla upplevelser i livet en spelning med Kanye West han varit på och gärna citerar 50 Cent. Detta med en religionsvetares hela framtoning.

Nåväl, eftersom jag älskar killen får jag väl ge det en chans då. Men jag börjar här:



Jag tänker att det kan vara något för P också, eftersom de så snyggt kombinerar hiphop och andlighet.

Vulkanen stoppar kungen!

Aj, aj, aj! Kungens outtröttliga arbete för Sverige får sig en käpp i hjulet av naturen. Det vill sig troligen inte bättre än att han måste stanna hemma och vara ledig i de tre dagar som kalaset skulle ha pågått. Kanske var det ändå för det bästa. Utbrändhet kan drabba vem som helst och kungen är ingen supermänniska. Det är bara att kolla kungens schema för att förstå vilka höga krav som ställs på vår monark. Inte nog med att han kommande vecka förväntas äta en krävande lunch och dela ut en medalj med bara en dags vila emellan. Han måste dessutom delta vid en statsbegravning, som ju har fått planeras in på rätt kort varsel.

Nä, jag måste nog säga det att det var för väl att den där vulkanen fick ett utbrott och att all flygtrafik ställs in. Det känns nästan som någons försyn. Ta och vila dig nu, majestätet! Kör bil toksnabbt och koppla av. Det har du förtjänat.

Mormorsfilten

Min mormor bor inte längre hemma. Hon har flyttat till ett boende för äldre, som brukligt är för många i hennes ålder. Det har gått ett tag nu. Faktiskt så länge att mormors hemma inte överhuvudtaget finns kvar. Det ville sig inte att det gamla huset, i vilket min mamma och hennes syskon vuxit upp stannade i släkten, utan det tillhör nu någon annan.

Förra året var jag i det huset med far min och bror min och alla mostrar, morbröder och några kusiner. Vi var där i syfte att tömma huset. Det var en otrevlig upplevelse. Det kändes som att skända ett av barndomens heliga altare. Saker som inte fann sin nåd hos de i släkten närvarande, slogs sönder och kastades bort. Däribland många föremål som hängt med så länge jag överhuvudtaget kan minnas. Annat, såsom morfars påbörjade hantverk i källaren gjorde det nästan fysiskt ont att se under släggan. Nåväl, det var tvunget att göras. Ett helt liv lämnar efter sig en ansenlig mängd saker och med alla dessa tillresande fick snabba beslut fattas och verkställas.

Andra grejer letade sig dock in i alla de bilar som stod parkerade kring gården, och in i tryggheten, för vidare transport till nya hem. Jag tog själv inte mycket. En liten plastsoldat från den samling jag lekt så mycket med som barn. Ett inramat foto av farsan med ett tidningsurklipp från Emmas födelse. En av mormors tennbroderade väskor till Ida. Om det är en sak jag lärt mig vid ihopflytten med Ida är det att göra sig av med saker, snarare än att samla på sig dem. Inget av de minnen jag antog skulle försvinna med prylen de hörde ihop med har gjort det (fast hur ska jag kunna komma ihåg vad jag har glömt, å andra sidan).

Jag fick också med mig ett gäng garn. Dessa propsades mer eller mindre på mig av mina mostrar då jag råkat nämna för dem att Ida sysslar med handarbeten. Jag kom hem, Ida fick garnen och ganska snart kom hon på att hon skulle göra en filt av dem, till mig. En filt av min mormors garn i julklapp! Sagt och gjort, hon skred till verket. Dag efter dag fogades ruta efter ruta ihop till ett allt större stycke filt. Julen närmade sig dock och filten var inte ens halvfärdig. Julen passerade och filten var fortfarande inte klar. Ingen större skada skedd, jag visste att jag skulle få den och det spelade ju inte så stor roll att det skulle bli just på aftonen.

Igår, då jag låg i sängen och läste kom så Ida in i sovrummet och kastade filten över mig. Den är äntligen färdig!

Där en sådan kärleksfull present och jag har sett hur mycket Ida har slitit med den, och hur lång tid det tagit. Det är också ett sådant fantastiskt fint sätt att minnas min mormors gamla hus, min barndoms gröna mormorshus. Tack Ida! Jag kommer aldrig att kunna ge något lika fint till dig.

Murmansk i februari

Betonglåda efter betonglåda, placerade ovanpå varandra med slarviga, synliga skarvar, allt högre mot himlen strävande, ur smutsgrått stigande med ivriga fingertoppar mot vit vinterhimmel fingrande, fruset i ett ögonblick av kollaps. Rad efter rad av eviga, döda drömmar om jämlikhet. I skuggorna av drömmarna, rad efter rad av likadana bilar i likadana färger.

En ung kille i skinnjacka som jobbar för maffian ber några restauranggäster flytta på sig för ölleveransen i barsk ton. Tackar artigt. Spatsiba! En annan ung kille, också i skinnjacka, kör den finaste taxin i stan och lyssnar på klassisk musik. Skrattar förläget. Drömmer inte om något annat.

I mintgröna caféer, med sedelrullar som ståkukar, väntar utländska män i medelåldern på att tvinga ned kvinnor i sina hotellsängar med en månadslön i rubel, en dagslön i kronor. Överlägset flinande, stolt hukande över hela staden, med neddragna byxor och blottat kön. Bryr sig inte vem som ser. Kvinnorna är unga med flackande blickar, gamla med ofruktbara åkerfåror i ansiktet och stålhård blick.

På nattklubben CCCP spanar en man som jobbar för maffian ut genom köksingången, genom solglasögonen. Ovanför honom hänger Lenins porträtt. Han tänker inte på det. Det är bara en gubbe på en bild. Men isbrytaren Lenin plutoniumkrossar sig fram till Nordpolen! Rika turister betalar många rubel för att åka med.

Jesus gjorde vatten till vodka, en underbar, smeksam dryck. Till tröst, till avslappning, till levern inte klarar det längre. Jag får ont i magen av det numer, säger den magre mannen som lärt sig engelska i fängelset.

Folket bär hela staden på sina axlar. Kånkar den rakryggat fram genom dagar och år. Tunga män turas om att åka med på ekipaget. Det spelar ingen roll. Snart trillar nästa gubbe av. Någon annan kliver på. Det är bara så det är.

Murmansk i februari. Det sista ekot av en röst genom elva tidszoner. Fattig här, rik där. Ändå är det jag som är den lilla.

Men toaletterna är som hemma!

Bloggfejd!

Emppu ger sig på mig i sin blogg. Han menar att mitt vurmande för kulturens tillgänglighet är något slags "tuggummifierande". Ja, det får han gärna sitta i sitt elfenbenstorn och tycka. Det här exkludernade snobberiet är ett drag han burit med sig hela livet. Faktiskt ända sedan lekparkens dagar då han glatt rullade andras leksaker i sanden, men vägrade utsätta sina egna för samma behandling. De stod kvar på hyllan, skinande och nya, dyra och exklusiva, fortfarande i sina förpackningar.

Han pratar vackert om att möta verket på dess nivå och därmed "...bli ännu mer upplyft, intellektuellt och andligen.", glatt viftandes med sina nycklar utanför finkulturens port, trygg i förvissningen att ingen har råd att köpa hans dyra kulturhor-arsle.

Dålig andedräkt

Mitt nyårslöfte, mitt första riktiga någonsin, är att bli nikotinfri. Det går väl helt okej. Jag känner ett konstant sug efter en cigg eller en pris, men det är väl som det ska.

När jag slutade röka och började snusa fick jag plötsligt allvarligt försämrad andedräkt. Ingen stor sak, tänkte jag. Det kan man väl leva med. Dålig andedräkt som socialt stigma är ändå ett reklampåhitt för att sälja Listerine.

När jag nu sugit på min sista pris har min andedräkt blivit värre än någonsin! Folk skyggar för den distinkta stanken av bajs ur min mun. Den söker sig långa avstånd och ur omöjliga vinklar, får folk att gå omvägar när de möter mig. Det börjar kort sagt bli ett riktigt problem.

Jag är väl inte jättemån om min munhygien men heller inte särskilt slarvig. Borstar varje morgon och kväll men missar ofta tandtråden. Jag gissar att det inte har så mycket med det att göra. När jag tandtrådade, borstade tungan och tänderna så trängde bajsstanken ändå i genom tandkrämsdoften.

Jag läser på nätet men det tycks finnas så många olika anledningar till dålig andedräkt att jag inte orkar sätta mig in i det. Det mest trösterika är att någon annan beskriver att precis detta hände när denne slutade snusa. Det värsta tänkbara är att mina tänder kanske ska till att lossa eller att det är min kost eller något annat så fundamentalt det är fel på.

Jag ska börja med SB12 och tungskrapa så ser vi om det hjälper. Annars får jag väl gå till tandläkaren. Eller börja leva som i de vidsträckta skogarna.