I want it that way!

Kanske egentligen föremål för den insomnade Truck Co.-bloggen men ändå.

Vi har fått den första råmixen på en av våra singelkandidater. Det är en lite speciell stund. Hela den här bandresan varit en långt pärlband av speciella stunder.

Det har ju pratats en del om vårt band och jag förstår att det utifrån ser ut som att inget händer. Vi har ju haft vårt kontrakt i åratal och det börjar förmodligen bli lika tröttsamt att fråga när skivan kommer som det är att svara att det är på gång. Om man räknar från första inspelningstillfället till idag så har vi varit i samma fas i en bra bit över ett år och det har hela tiden känts som att det verkligen är på gång och att målet, skivsläppet skymtat genom lätt dimma.

Nu sitter jag i alla fall här med vad som potentiellt kan bli den första låt jag hör av vårt band på radio. Det är en av mina personliga favoriter och det låter riktigt bra om den! Det är tungt, sött, tajt och oemotståndligt. Det är också polerat och låter precis som vad det är; Ett garageband med popambitioner. Jag kan förstå om det kommer att låta obekant för dem som hört oss spela eller våra demos. De vassa kanterna är nedslipade, allting är ihoplimmat och det allmäna bullret koncentrerat. Det kommer förmodligen att finnas åsikter om det men det är nog såhär vi har velat låta från början. Allt annat har varit oavsiktligt och tekniska begränsningar.

Vi är på gång!

En dyster söndag, trots att ingen alkohol passerat systemet. Ida är bortrest för ett par dagar och det känns tomt. Sigrid bara sover. Ingen uppdaterar sin blogg. Nåväl, sista arbetsveckan innan lovet. Som inleds på ett fantastiskt sätt med Idas vernissage på lördag! Det ska bli kul att se vad folk säger. Hon har jobbat hårt så jag hoppas att besökarna tar sig tid att titta.

I övrigt har jag ingenting att säga.

Pavarotti vs. Bryan Adams

Jag snubblade över det här klippet under någon lektionsplanering förra läsåret och av någon anledning bubblade det upp till medvetandets yta (genom någon slags associationskedja från en lektion i veckan där Paul Potts omnämndes.)

Säga vad man vill om Bryan Adams men vilka cojones att som engelskspråkig rocksångare gå upp på scen och framföra en duettversion av O Sole Mio med Luciano Pavarotti. På italienska dessutom (ett språk han uppenbarligen inte behärskar)! Det är väldigt modigt. Det är övermodigt. Det är självmordsbenäget.

Man kan i och för sig hävda att Elvis med "It's now or never" förflyttade den här låten rätt in i det populärkulturella medvetandet och att Pavarotti och Adams står där på sina egna villkor och med samma rätt. Men Bryan Adams. Och det var verkligen ingen av Elvis största stunder heller. Tvärtom en riktigt såsig, sliskig Las Vegas-stund.

Klippet hade varit roligare ifall det gått riktigt åt helvete för Bryan. Det gör det inte. Han står i och för sig där som en häng-och-slängig tonåring i för stora kläder och sluddrar obegripligheter som inte ens påminner om italienska, men sångmässigt levererar han nog ändå vad han ska. Han riktigt lyser upp som en pojke som just kommit undan med ett kioskrån när han prickat den höga tonen innan refrängen.

Bredvid honom står Pavarotti som farsan Baloo. Skickar blickar till publiken som säger: "Kolla va! Lill-pysen asså!" Och Bryan Adams är förstås lite som Mowgli som försöker sig på att ryta som en riktig jätte-bamsing till björn.

När Pavarotti sedan tar över gör han det nonchalant. Fast i sin övertygelse om att han, världens främsta tenor, springer cirklar kring vilken oskolad, hes pop-i-topp-slyngel som helst. Så han puttrar på lite lätt i versen. Pressar på lite mot den senare delen, lägger en elegant liten avvikning uppåt i ton på det ställe som Bryan fick kämpa så hårt med i början av refrängen. Hela tiden med air av obryddhet. Han har liksom inget mer att bevisa. Kan ställa upp på sådant här trams, för det betalar väl förmodligen bra. Han har redan sjungit i alla operahus värda namnet för alla tänkbara förnämligheter. Nu kan bönderna också få ta del av hans gudagåva. Bryan Adams står och vrider sig lite som en ängslig praktikant. Pavarotti skickar lite retsamt in honom mitt i refrängen och han är typ ba: Ja, ja, okejrå.

Idag är den store tenoren inte längre vid liv och Bryan Adams ids jag inte ens kolla vad han gör, men här är de båda folkets hjältar. Den folkligaste tenoren någonsin och en folköl.

Vi är vänner, vi är friends.

Gott sällskap man har i bloggosfären numer!

Dårarnas dal
Emppu P har äntligen fått tummen ur anus och inringat sitt lilla hörn av WWW. Och med vilket lyckat och träffande resultat sedan!
Han har på ett lysande sätt i bloggform fångat sin egna megalomaniska, självupptagna läggning. Vi pratar om killen som:
1. Tycker om att tala och skriva om sig själv i tredje person.
2. På en YouTube-kväll, när alla andra visat sina roliga klipp och skrattat gott, fortsätter plöja halvtrista klipp i evighet till tystnande skratt och tilltagande gäspningar. Ytterst road själv.
3. Gör anekdoter till epos. Inte spännande epos. Vikinga-epos.

Hans främsta stilgrepp i bloggen är att peppra varje inlägg så fullt av länkar till helt eller delvis relaterade sidor, eller till roliga och illustrerande sådana, vilket gör att varje inlägg i tid kräver en genomsnittlig bussresa till Luleå.

Men det är smart, roligt, begåvat, genomarbetat och förmodligen för bra för den övriga bloggvärlden.

Stab in the your black heart!
Erkki har en anrik men hittills väldigt osynlig blogg som blev dagens glada överraskning! Inte fullt så präglat av storhetsvansinne. Snarare ödmjukt och lågmält. Välskrivet och roligt också. Extremt nördigt. Likafullt en återspegling av den fina personen bakom bloggen. Tyvärr lyckas han underträffa mig i uppdateringar då han tycks vara aktiv typ en månad om året i snitt.

emilkieri.com
Lite lull-lull om studentlivet på Gotland.

En gång i sexan.

Jag minns avslutningen i sexan. Vi skulle bli vuxna och få skåp i stället för bänkar, slås ihop med kreti och pleti från utbyarna, äntligen få nytta av den i ändlöst slit inövade skrivstilen de skulle komma att vara så noga med i nästa stadie av vår skolgång. Ett stort steg, ett farväl och en ny början och jag hade bestämt att det skulle firas med en show. Jag skulle bjuda mina klasskamrater och deras föräldrar på en föreställning regisserad och kanske framför allt koreograferad av mig, framförd av mig och en lite motvillig kompis, baserad på en idé av mig. Så ljuv i sin enkelhet den idéen också var! Att dansa och mima till Michael Jacksons "Black or white".

Jag vet inte riktigt vad mina klasskompisar gillade, men jag gillade bara Michael Jackson. De tuffaste pojkarna pratade förstås om Metallica, Iron Maiden och Guns 'n roses på samma sätt som de tuffaste pojkarna i mellanstadiet fortfarande pratar om dem banden (dock inte G n R så mycket längre). I övrigt minns jag inte vad det var som gällde. Kanske var det Ronny och Ragge?

Hur som helst; Black or White fick i alla fall mig på gott humör och det var en gåva jag ville dela med mig av. På vilket bättre sätt än genom vad som närmast kan beskrivas som ett varieténummer med delar klockren imitation, delar spontana rörelser i kärlek till musiken.

Så fick det bli och så blev också. Till Michael Jacksons tidlösa budskap om tolerans stod jag och improviserade, mimade med i det lilla av texten jag kunde, formade väl munnen lite med lite lätt fördröjning till de andra ljud jag kunde uppfatta, gjorde säkert några väl valda Michael-moves. Jag minns inte exakt vad, utom att jag vid något tillfälle fick feeling och gav mig på något slags språng mot en vägg i vad som även i efterhand kändes rätt akrobatiskt men förmodligen var halvtjockt 12-årsklumpigt. Inget var ju inövat och låten över fyra minuter lång.

Med erfarenhet av några fler föreställningar kan jag undra hur det egentligen kändes. Fyra minuter oförberett framträdande är oerhört långt. Blev jag inte smärtsamt medveten om det inför den förhållandevis stora publiken i klassrummet? Och i så fall; Hur kunde jag någonsin plocka ihop mig själv tillräckligt för att våga stå på en scen igen?

Det värsta är att jag minns det som att jag efter framträdandent var riktigt premiärrusig. Lycklig över att ha gjort något bra. Men herregud! Jag vill inte minnas det som att någon skrattade åt mig, men kan jag ha varit så blind för det uppenbara hånflin som måste ha legat smetade över hela den församlade publikens ansikten, förmodligen från barn till vuxna med undantag av de generade leenden mina föräldrar förmodligen bar?

Men samtidigt; Var det inte ändå rätt fint? Ingen annan gillade Michael Jackson, det hade nog redan börjat pratas om hans pedofili vid det här laget. Jag brydde mig inte om det. Jag brydde mig uppenbarligen inte heller om vad mina klasskamrater tyckte om att jag tog upp fyra minuter av deras begynnande sommarlov för att spontandansa inför dem.

DET är integritet!

Edit:
Min kompis som deltog i föreställningen skulle göra rap-partiet som kommer mitt i låten. Jag vill minnas det som att jag var en smula irriterad över att han var så återhållen och blodfattig i sin del och att han i övrigt stod och log förläget.

Heavenly pastime

Ida är med vänner. Det gör inte så mycket för jag ska just till att gå till kiosken och köpa mig lite chips. När jag kommer tillbaka tänker jag kolla Cabaret. Det här är förstås helt ovidkommande, förutan underhållningsvärde, men jag tror inte ni förstår vilken glädje det bereder mig att ha en sådan fin kväll framför mig. Musikal, fett, I'm all about that! Särskilt efter en lång dag i gruvan. Jag hoppas att ni (alltså Emppu, Jeppe, Chrille, Tone, Raffe, T och Steve the Thief) har skönhet och under i er framtids sköte också!

PS. Steve the thief; av princip visar jag mig inte på bild utom i noga utvalda sammanhang då jag är rädd att mitt ansiktes värde devalveras annars. Överexponering dödade nästan Markoolio!

Rockens historia A

Jag har problem med att motivera för elever varför de ska lära sig om rockens historia. Det är i och för sig svårt att motivera vissa att lära sig något om musik överhuvudtaget, men jag tycker ändå att historia-biten borde vara tillgänglig även för sådana som inte fixar det praktiska. Mina krav är verkligen inte höga, eller rättare sagt; De har drastiskt minskat under min tid som musiklärare. Jag förväntar mig ändå att man ska veta vilka The Beatles är (det vet de inte) eller att Elvis inte är en artist från 90-talet (vilket en del tror).

När jag försöker förklara nyttan av att veta det fanns en kille som var duktig på gitarr som hette Jimi blir det lätt en återkoppling till det kursplanen säger om musikämnets syfte; Att man genom att förstå musikens historia får en större förståelse, och därmed kanske en större upplevelse av den musik man lyssnar på idag. Det är förvisso sant och riktigt, men det klingar alltid lite ihåligt när jag säger det. Jag har funderat lite på varför. Jag tror att det är så att jag i mitt inre tycker det är fullständigt orimligt att gå genom livet utan att veta de här sakerna. Jag tycker det är sådan oantastligt självklar kunskap att när någon inte förstår vad jag pratar om, när det gäller ens det allra mest grundläggande, blir jag alldeles perplex. I mina föreställningar tror jag mig kunna vandra in i en lerhydda, i ett av civilisationen ännu orört stamsamhälle, säga: "Beatles!" och få svaret: "Ah! Ringo! Ringo!"

Jag är medveten om att det här är ett uttryck för snobbism och elitism, men hey! Jag förväntar mig inte att man ska kunna redogöra för tillblivelsen av Smells like teen spirit men man ska fan i mig veta att det funnits ett band som hette Nirvana!

Slutet på en era

Okej, nu kanske jag har landat. Idag är första gången på flera månader som jag inte känner ett omedelbart behov av interaktiv underhållning så fort jag är ensam. Det känns lite tomt, faktiskt.

Vilken tid det har varit ändå! Kulmen har utan tvekat infallit bara de senaste veckorna med Civilization Revolution och Civilization IV. Jag har känt mig helt handfallen i verkligheten, som i och för sig tett sig tämligen meningslös i förhållande till att vara enväldig härskare över en hel civilisations öde från tidernas begynnelse och i evighet. Jag förstår vad Kim Jong Il går igång på. Och Gud.

Jag kommer att minnas mycket annat också. Svampmolnet mot den grå himlen när Megaton förintades. Känslan av att styra en Brumak genom The Hollow. Irritationen över indian-Tommys korkade och själsligen döva one-liners.

Det är klart, jag lär fortfarande försöka mig på det enstaka, mongoliska härtåget nu och då, men det känns som att det kommer att bli mer rimliga nivåer (när andra spelar en timme spelar jag tre!). Vilket innebär att en massa tid lösgörs. Vad ska jag fylla den med då? Kanske blir det blogg?