Delusions of grandeur

Häromdagen fick jag en låt på huvudet, den Eva Blondin (vilket osannolikt namn ändå) sjunger i "Ett anständigt liv" i Stefan Jarls mods-trilogi. Den första delen av texten går såhär:

Att sitta inne ett tag

gör ingen jävel glad.

Det vet både du

och det vet jag.

Det finns en del att invända emot bara i den här korta, lilla öppningen. Varför väljer hon att formulera sig; "gör ingen jävel glad" i något annat syfte än att det ska rimma med nästa stycke? Nu rimmer det ju i och för sig knappt. Det låter lite likadant. Hur som helst, blir inte det här med att det inte är någon jävel som blir glad av att sitta inne ett odefinierat tag lite för laddat? Varför just jävel? Kanske låter "inte någon glad" lite för formellt. Kanske låter "ingen människa (mänska) glad" lite för ihoptryckt. Men är verkligen "ingen jävel" det bästa alternativet? Verkligen?

Det vet både du och det vet jag.

Fast kanske hör jag fel. Kanske går texten: "Det vet båda du" och hon tilltalar egentligen någon med multipla personligheter som hon suttit inne ett tag med (en stund, en kort sekund om man jämför med dinosauriernas tid).

Jag tänkte allt det här, men sedan tänkte jag att det Eva Bondin skapat är mycket ärligare än något jag någonsin skrivit. Jag kan alla de här orden. Jag kan läsa och härma. Sträcker sig min kunskap längre än så?

Den tanken utlöser en lång, nedåtgående spiral av självtvivel. 

Jag är lite lätt ölmosig i skallen och nästan fosterställningsbenägen av den ångest den här virvelvinden skickar mig ned i.

Jag tror att det här kan vara en självrannsakningens tid. Jag är inte längre en ungdom i någon av ordets bemärkelser. Jag är gammeldom. Medelåldersdom i alla fall. Jag borde vara säkrare på min plats än såhär! 

Jag är glad att någon ser mig med andra ögon, med ögon som ser igenom allt det jag trodde var viktigt för att vara någon. Att omdefinieras i någon annans blick är det största och läskigaste jag varit med om! Och underbaraste. Och att få möta den blicken och i alla fall försöka att ge tillbaka, det viktigaste. 

Varje tanke är redan tänkt. Jag borde inte skämmas för det. Jag borde inte ängslas över det.

Jag ville säga så mycket mer än det här, men det blev bara ett virrvarr av lösa tanken. Hjulet snurrar, hamstern är död, men jag har åtminstone uppdaterat min blogg!