Kulturstipendiat 2008, Juhon-Ida

Idag mottog min flickvän Pajala kommuns kulturstipendium för ungdom, under högtidliga former på årets sista kommunfullmäktige.

Hon är förstås själv ödmjuk och säger att inte är väl det något att bry sig om, men förutom att det självklart är hedrande och ett erkännande för det hon håller på med så är hennes utnämnelse principiellt viktig.

Bildkonst i kommunen lever i skuggan av den stora teatern, strax bakom musiken, undanträngd av litteraturen och det är väl egentligen bara dansen som är mer förbisedd (om man inte räknar film, cirkus, performance och andra inriktningar som inte finns representerade alls). Att bildkonsten överhuvudtaget har någon plats beror nog mest på gamla tornedalsmålares gamla meriter och att det fortfarande finns tappra sällskap av konstintresserade medelålders herrar och damer.

Därför är det viktigt att lyfta fram bildkonsten och uppmärksamma den, framför allt den unga, i den utsträckning den finns. Det är ingen lång utsträckning. Av dem som finns är Juhon-Ida den som inte bara syns mest, utan den enda som syns i sammanhang större än bildelevers undanskuffade utställningar på ABF och Folkets Hus. Motiveringen till stipendiet lyder något i stil med: För att hon genom sin konstnärliga verksamhet lyckats inspirera andra unga att uttrycka sig med bildkonstens möjligheter.

Jag har alltid framhållit henne som en pionjär på området, en av få av få elever från estetiska programet som inte helt la ner penseln, utan fortsätta tycka att det var angeläget att uttrycka sig genom bild i Pajala.

Hon är duktig, hon har integritet, hennes stil är egen och i rymden mellan tavlornas återkommande figurer och teman finns en värld att upptäcka och fylla i själv. Hon kanske inte kommer att gå långt, det behövs kompromisser för det som hon inte kommer att göra. Det behövs tur också. Och mer arbete än vad som går att klämma in mellan en personlig assistents 12-timmarsturer. Och vilja förstås. Hon kan nog vara fullt nöjd med att måla för sammanhang som känns inspirerande för henne, och jag hoppas att de ska komma hennes väg och att hon får fortsätta fördjupa sig i bildkonsten.

Missa inte hennes nästa utställning på Norrskensfestivalen! Den kommer att bli något extra, ett steg till i en riktning som känns väldigt naturlig. Det är en ära att få se den växa fram i vårt gästrum.

Grattis Blomma!

I rökrutan

Den här Spotify-kampanjen har verkligen boostat min bloggs popularitet. Jag vet att det inte beror på mina insiktsfullheter, att det är lättköpt coolness, ungefär som när man fick vara med de coola rökrute-tjejerna på högstadiet om man hade cigaretter att bjuda dem. Inte för att jag någonsin upplevt det. Jag hade aldrig vågat röka på högstadiet. Inte fanns det någon rökruta heller, ifall jag hade velat. Inte var någon tjej i min klass så cool, men jag har läst om det i så många barndomsskildringar att det känns som vagt minne. Hur som helst, ingen verkar få de Spotify-invites jag skickar, så det blir kanske dödsstöten för bloggen.

Nyss addade en Yolanda mig på MSN. Förmodligen är det någon slags bot/spam/junk-historia men jag föreställer mig att det är en gammal vän som jag inte minns. Jag väntar på att hon ska skriva: Hej! Minns du mig? Yolanda från Umeå? Vi gick på samma dagis!
Därför godkände jag henne, men hon har ännu inte skrivit.

Apropå vänner; Jag är alldeles för dålig på att höra av mig, alldeles för dålig på att hälsa på, ens i närområdet. Jag vet det här och jag är ledsen över det. Jag tänker mycket på er dock. På sätt och vis känns det som att ni finns bara någon dag bakom mig, fastän det kan ha varit flera år vi sågs. Min tidsuppfattning är linjär förstås, i det att jag vet att tiden har börjat, att jag ständigt befinner mig på dess flytande slutpunkt, men allt däremellan är diffust, ett töcken av vaga bilder med bara sporadiska och plötsliga inslag av blixtrande klarhet.
Era ansikten svävar tydliga i dimman, gamla vänner, gamla skålbröder och -systrar, gamla bandkumpaner, gamla ovänner med gamla oförätter, gamla hopplösa töntar och förlorare, gamla hippies och hiphopare, gamla punkare och banditer, gamla ensamvargar, gamla flockdjur. Jag saknar er, jag värnar er plats i mitt hjärta och om jag bad skulle era namn finnas i mina böner varje kväll.

Spotify i julklapp

Det är flera som vill ha inbjudningar i julklapp. Förvånansvärt många obekanta alias i kommentarsfälten. Det spelar ingen roll, min generositet känner inga gränser. Däremot behöver jag ju e-postadresser! Ge mig det, så får ni Spotify på momangen. Ett par inbjudningar har redan hunnit gå ut och jag hoppas att de har kommit fram. Hör av er annars.

Det känns gott att vara jultomte.

SPOTIFY! Igen!

Jag har ju pushat för Spotify i min blogg tidigare. Nu är det så att jag har ett gäng inbjudningar till Spotify. Snälla, haka på Spotify-tåget till framtiden! Vi kan göra kollaborativa spellistor och förenas i musiken.

Skriv i kommentarsfältet om du vill ha. Det är inte en sekt eller något.