Prey

Jag kom i alla fall igenom Call of Juarez och det var väl hyfsat underhållande på väg dit. Ett tv-spelets motsvarighet till direkt-till-video. Detsamma gäller för nästa titel som kom mig till del genom det stora bytlånet med Wacko Jacko (vars utdelning får sägas vara enorm, då jag fick två halvdassiga ursäkter till spel, och han en hel hög med högkvalitativ, interaktiv underhållning). Prey.

Jag måste säga att jag drogs med i det fängslande introt. Den totala förvirringen när man rycks bort från vardagslunken på baren i indianreservatet till de onda rymdvarelsernas högteknologiska helvete till rymdskepp utan någon förklaring var mycket effektiv. De förtvivlade människornas böner och desperata skrik där de forslas omkring på rullband i taket, som i ett slakteri likaså. Därefter börjar spelets brister bli ganska uppenbara.

För det första; Vilket ljuvligt stolpskott till huvudkaraktär de lyckats skita ur sig i spelstudion. Den självföraktande cherokeen Tommy som i sin världsfrånvändhet framstår som närmast lobotomerad, alternativt "lite efter". Jag menar, i den här mardrömmen som han plötsligt slungats in i, där de få människor man stöter på är lallande vrak blir Tommy inte mer berörd än att han gapar: "What the hell is this?!" eller "Uh... What a smell." Han plockar upp rymdvarelsernas skitskumma bössor och pangar på som om han aldrig gjort annat, med samma självklarhet som en apa som bara råkar sätta den runda klossen i det runda hålet på första försöket.

En annan trevlig karaktär är Tommys vise indianfarfar, i traditionell indianoutfit med fjädrar och allt. Han dödas rätt tidigt men de återförenas i någon slags Dr. Quinn-himmel. Tommy tror inte på det gamla indianskrocket, i sin totala, mentala djupfrysthet förstås inte ens när han är på plats och ser det, utan gnäller mest om att han måste tillbaka (för hans flickvän är i fara på rymdskeppet och kärlek som drivkraft i en berättelse introduceras här som ett piggt och fräsch grepp). Men indianfarfar ger sig inte så lätt utan menar att han har ett och annat att lära Tommy, om han ska klara situationen han befinner sig i. Trepanerings-Tommy säger att han klarar sig bra, för att; "The army thaught me to kill." Indianfarfar avfärdar det med att det minsann var i den vita mannens krig med den vita mannens vapen och att det nu är dags att han lär sig "the old medicine". Allt emedan falkens skri ekar i de ödsliga kanyonerna som är det enda som finns i "the land of the ancients" och man är glad att man inte är indian för om man dog och fick spendera en evighet där skulle man dö igen, av tristess efter en kvart.

Sedan har vi då fienderna. De pratar rotvältska med djupa, morrande röster på ett sätt som rymdvarelser alltid, alltid gör i TV-spel. Alltid. Helt undantagslöst, alltid. Och de är som insekter med ett kollektivt medvetande som arbetar för att mata någon de kallar "Mother". Återigen nyskapande. Återigen fräscht. Miljöerna är en spännande mix av högteknologi och organiskt slime. Överlag känns allt som en déja vu, men en djävligt tråkig déja vu, så tråkig att man ids inte ens påpeka att man upplever den. De anstränger sig så hårt att vara nyskapande och lattjar med gravitationen och portaler men det är bara tråkigt, tråkigt, tråkigt. Just ja! De har spökbarn också!

Jag har beställt Fallout 3. Det stod mellan detta ocreddiga, amerikanska töntrollspel och uppföljaren till det nästan ihjälkramade Gears of War och Emppu P kommer säkert att bita av mitt huvud och skita ner det i min hals (eller åtminstone göra hånfulla imitationer av voice actors i amerikanska rollspel) men efter de här rätt mediokra shootrarna från "Fast Fingers" Palo ser jag fram emot att levla upp, levla upp, levla upp! Jag är förvånad om min Prey-session överlever ens till att det kommer.