Gästblogg!

Mitt i min Fallout-svacka kommer Jeppe Z med ett gästbloggsinlägg. Vilken superb timing! Just innan min och min bloggs paus såg ut att leda till en definitiv skiljsmässa så kommer Jeppe som en familjeterapeut med ny kraft till vårt förhållande. Och med besked! Jeppe är en utmärkt skribent och han har skrivit en regelrätt essä med de signum han gjort till sina, den smutsiga loserromantiken och den vemodiga hembygdsromantiken med den känsla bara en vilsen finskättad tornedaling i storstaden kan prestera. Mycket underligt att han inte ordnat för sig med en egen blogg! Jag skulle följa den. Nåja, det här är ingen rescension, bara en introduktion till den värld av ord som är Jeppe Z:s. Varsågod:

***

Hade jag varit en vän indiekvinna, härstammandes från Finland, så hade jag nog sagt att jag fick feeling. Riktigt så är det inte. Jag sitter just nu på kontoret på det där boendet för autistiska ungdomar i en närförort till Stockholm. Jag är inne på min tredje kopp kaffe för natten, och som sig bör så smakar det inte så jättegott. Det är ju så lätt att romantisera kaffedrickande. Lite barnsligare än att dricka öl, men samtidigt vuxnare än att dricka Fun Light som smakar grapefrukt. Mitt problem är det att jag sällan druckit en tredje kopp kaffe och känt att det varit värt det. Det krävs någon form av tidsbuffert. Nåväl, nog om det.

Skriver hur som helst detta gästinlägg på bloggen som uppdaterades med en sådan frenesi till en början att man häpnade, men som efter ett tag tappade styrfart och mest puttrade på in i evigheten. Inget fel med det. Jag har full förståelse för att man inte orkar uppdatera hela tiden. Fan, man har ju annat för sig! Markus har sin kärlek, medan jag har mitt filateliintresse. När jag inte sysslar med filateli, så händer det att jag jobbar nattpasset på det där boendet för autistiska ungdomar. Jag börjar kvällen med att hälsa på kvällspersonalen. Kolla så att allt är ”OK”. Om kidsen ligger och sover så städar jag kåken. Detta brukar gå på någon timme. Då har jag en hel del tid kvar på mitt pass. Jag brukar då läsa lite bloggar, kanske läsa någon bok, hänga på Wikipedia eller helt enkelt okynnes-youtuba. Det är för all del jättetrevligt, och så, men ibland så känner man att man fått nog. Att nätet på något sätt är tömt. Då kan jag faktiskt titta på TV om jag vill. En söndagsnatt bjuder dock inte på så hemskt mycket matnyttigt. Man kan även onanera. Känner dock att det här med onani på jobbet är smutsigt. Det är inte det att jag är orolig över att jag ska bli påkommen, men det känns fel ändå. Det är ju inte direkt så att jag våldför mig på kidsen, bara för att jag drar en Roland, visst inte? Om jag skulle gå in på toaletten, skaka och tömma, så har jag ju inte gjort något fel. Förresten så skulle det inte vara värst mycket av ett tidsfördriv ändå. OK, jag dödade tio sekunder, men sedan då?

Nej, inget finns att göra. Så jag skriver ett gästinlägg. Markus trodde inte att jag skulle göra det. Han tog upp någon gammal grej jag lovat att skriva om Pajala Truck Co. Det blev aldrig någon text för jag blev för nervös. Tanken att ha Nicke Grönberg och Macko Foppa som redaktörer var för svår. Jag blev rädd. Men nu är jag inte rädd längre. I alla fall inte för att skriva ett gästinlägg.

Det är snöstorm i Stockholm, och jag tänker på min barndom. Jag tänker på när familjen satt i farmors gamla Jetta, på vägen mellan Aareavaara och Kaunisvaara. Vi hade just varit på faster Hiljas begravning. Hon var egentligen inte vår faster. Hon var min pappas farbror Onkels fru, men vi kallade henne för faster Hilja ändå. För det var så hon kändes. Som en faster, eller någon form av extrafarmor. En tant som alltid hade nybakta bullar framdukade och en skål med godis stående i vardagsrummet. Hon var på många sätt en helt underbar kvinna. Jobbade som piga hos Korpelaprofeten. Hon fick dock inte vara med på mötena som hölls i Siikavaaras hus. Passade väl inte in. Hon gifte sig i alla fall med Onkel Zakrisson, och flyttade till Huuki. Där gjorde hon de sysslor kvinnor i 30- och 40-talets Tornedalen förväntades göra. Hon brukade stå bredvid vår bastu, alldeles vid den steniga och vackra älvstranden i Huuki, och peka på det stora, gamla trädet som stod alldeles vid bastun. Tallen höll på att självdö. Tids nog så skulle trädet falla och förstöra den gamla bastun. Hilja brukade peka på den där tallen och säga med en stilla förundran i sin röst att hon brukade hänga dem älvstvättade kläderna på tork på det där trädet när hon just kommit till Huuki. Nu var både trädet och Hilja gamla. Båda hade sina krämpor. Hilja kunde inte längre hänga upp kläder på det där trädet. Hon kunde inte ens titta upp mot trädets topp. Det hände att hon föll till backen när hon halade den svenska flaggan. Att titta uppåt på det sättet gjorde ej Hiljas huvud gott. Så nog hade hon sina ålderskrämpor och åkommor. Men jag hörde henne aldrig klaga.
När Hilja till slut somnade in så hade hon redan ställt fram klänningen som hon ville bli begraven i. Efter 7-8 hjärtinfarkter så klarade inte hennes hjärta det längre. Det gick hål i hjärtat. Men Hilja var nog redo.

Det var ingen som ville hugga ner den där tallen, trots att fallrisken var överhängande. Någonstans såg vi det kanske som att vi i så fall skulle hugga ner det där minnet av en nostalgisk kutryggig tant, som såg så vansinnigt läskig ut utan löständer. Vi väntade i några år. Till slut var fanns inget annat att göra än att fälla det där trädet. Vi sprängvärmde bastun med det fnösktorra virket och tänkte på Hilja. Hon hade nog tyckt att det var rätt tramsigt att riskera en fin bastu för ett träds skull. Men nog fan stack det till i hjärtat när tallen föll.

Det är fint det där med ögonblicksbilder. Jag tänker på hur jag sitter i baksätet i den där Jettan som luktade så speciellt. Jag får hemlängtan. Sedan fortsätter tankarna att vandra. Bilder från musiksalen i Pajala. Känslan av att höra hemma. De ändlösa landhockeymatcherna på kvarteret. Rattkälke nerför Kyrkbacken, och den jobbiga promenaden upp igen. Känslan av illamående när man tagit en Röda Lacket, och hur allt bara snurrade.

Jag tänker på när jag promenerade hem från Mulleängen, den där sommarnatten när vi hade vår betygsvaka. Berusad och lycklig i pappas gamla skinnjacka. Lycklig över vetskapen om att jag skulle flytta. Flytta till Stockholm. Flytta till Stockholm och få knulla. Det blev inte mycket av den varan, gosse.

Jens Zakrisson
Bandhagen, Stockholm
24/1 2008 Kl. 03.47