Min mormor bor inte längre hemma. Hon har flyttat till ett boende för äldre, som brukligt är för många i hennes ålder. Det har gått ett tag nu. Faktiskt så länge att mormors hemma inte överhuvudtaget finns kvar. Det ville sig inte att det gamla huset, i vilket min mamma och hennes syskon vuxit upp stannade i släkten, utan det tillhör nu någon annan.
Förra året var jag i det huset med far min och bror min och alla mostrar, morbröder och några kusiner. Vi var där i syfte att tömma huset. Det var en otrevlig upplevelse. Det kändes som att skända ett av barndomens heliga altare. Saker som inte fann sin nåd hos de i släkten närvarande, slogs sönder och kastades bort. Däribland många föremål som hängt med så länge jag överhuvudtaget kan minnas. Annat, såsom morfars påbörjade hantverk i källaren gjorde det nästan fysiskt ont att se under släggan. Nåväl, det var tvunget att göras. Ett helt liv lämnar efter sig en ansenlig mängd saker och med alla dessa tillresande fick snabba beslut fattas och verkställas.
Andra grejer letade sig dock in i alla de bilar som stod parkerade kring gården, och in i tryggheten, för vidare transport till nya hem. Jag tog själv inte mycket. En liten plastsoldat från den samling jag lekt så mycket med som barn. Ett inramat foto av farsan med ett tidningsurklipp från Emmas födelse. En av mormors tennbroderade väskor till Ida. Om det är en sak jag lärt mig vid ihopflytten med Ida är det att göra sig av med saker, snarare än att samla på sig dem. Inget av de minnen jag antog skulle försvinna med prylen de hörde ihop med har gjort det (fast hur ska jag kunna komma ihåg vad jag har glömt, å andra sidan).
Jag fick också med mig ett gäng garn. Dessa propsades mer eller mindre på mig av mina mostrar då jag råkat nämna för dem att Ida sysslar med handarbeten. Jag kom hem, Ida fick garnen och ganska snart kom hon på att hon skulle göra en filt av dem, till mig. En filt av min mormors garn i julklapp! Sagt och gjort, hon skred till verket. Dag efter dag fogades ruta efter ruta ihop till ett allt större stycke filt. Julen närmade sig dock och filten var inte ens halvfärdig. Julen passerade och filten var fortfarande inte klar. Ingen större skada skedd, jag visste att jag skulle få den och det spelade ju inte så stor roll att det skulle bli just på aftonen.
Igår, då jag låg i sängen och läste kom så Ida in i sovrummet och kastade filten över mig. Den är äntligen färdig!
Där en sådan kärleksfull present och jag har sett hur mycket Ida har slitit med den, och hur lång tid det tagit. Det är också ett sådant fantastiskt fint sätt att minnas min mormors gamla hus, min barndoms gröna mormorshus. Tack Ida! Jag kommer aldrig att kunna ge något lika fint till dig.
