Elakt är på väg ut, om det inte redan är ute. Innan årets slut, eller i nästas början kommer Marcus Birros begynnande Passagen-blogg att vara den mest omsurrade i bloggosfären. De som tidigare bespottat Birro kommer att hylla honom.
Så talade Macko from the blogg.
söndag 13 september 2009
tisdag 8 september 2009
MTV
MTV har en manusförfattare. Han har ett källarkontor där han spenderar det mesta av sin tid. Arbetsbördan är överväldigande. Hela tiden närmar sig deadline för Next, för A Double Shot At love, för The X Effect, för Room Raiders. En gång i tiden drömde han om att skriva drama för TV och försökte pitcha flera idéer. Ingen nappade. Däremot ledde hans ihärdiga kontakt med olika TV-människor till att någon på MTV fick upp ögonen för hans fallenhet för rim och sexuella anspelningar.
MTV hade vid den här tiden helt tappat tron på sin publik. Då intresset för musikvideor blev allt svalare behövde man dryga ut sin tablå med någonting, vad som helst, som inte ökade produktionskostnaderna nämnvärt och i den desperationen hade man delat ut handkameror till allsköns frat boys som till största delen filmat sig själva skrikande på olika platser. Ledningen hade blundat och kablat ut det. Hållit andan. Helt överraskande blev det succé! Det tycktes som att ju dummare man gjorde programen, desto bättre respons. Det påvisades till och med via diagram.
Det fungerade i många år, men till slut började MTV-tittarna sakna substans. Pendeln svängde. MTV:s chefer kallades hem från sina betalda solsemestrar, borstade kokainresterna från näsorna och slog sina kloka huvuden ihop. Man förstod rätt snart att "substans" i det här fallet inte innebar att tillföra sitt programinnehåll några särskilda djupsinnigheter. För den limsniffande apflock man vände sig till skulle det räcka med människor som uttalade sammanhängande meningar. Men man var fortfarande tvungen att hålla sig inom snäva, ekonomiska ramar. Deltagare till olika programformat skulle inte vara något problem. Man fick snarare mota bort de horder av slemmiga frisyrer och boob jobs som skulle göra vad som helst för att få vara fulla på TV. De behövde bara något säga.
Så kom det sig att man anställde en manusförfattare. Han skäms. Han skäms ibland så oerhört att han bara vill dö. Jobbet är välbetalt men han upplever en iskyla i hela sin kropp varje gång han lämnar ifrån sig något av det sämsta han skrivit som han vet kommer att visas för miljontals människor. Hans förakt för sig själv överträffas bara av hans förakt för alla de som förbehållslöst älskar det han gör.
Det händer att han försöker experimentera, skriva något med lite udd, med lite skärpa men möts alltid av producentens totala ointresse:
- Öhm... Ja, det här är ju bra.... Men kan vi inte göra exakt som vi gjorde förra veckan?
Han flyter ut i den mängd intighet som flödar ur honom, han finns snart inte alls, han kommer att driva med summan av sitt livsverk in i glömskans oändlighet. Skänk honom en tanke.
I kontoret intill honom sitter MTV:s musiksättare. Han gillar kontemporär, amerikansk rockmusik.
MTV hade vid den här tiden helt tappat tron på sin publik. Då intresset för musikvideor blev allt svalare behövde man dryga ut sin tablå med någonting, vad som helst, som inte ökade produktionskostnaderna nämnvärt och i den desperationen hade man delat ut handkameror till allsköns frat boys som till största delen filmat sig själva skrikande på olika platser. Ledningen hade blundat och kablat ut det. Hållit andan. Helt överraskande blev det succé! Det tycktes som att ju dummare man gjorde programen, desto bättre respons. Det påvisades till och med via diagram.
Det fungerade i många år, men till slut började MTV-tittarna sakna substans. Pendeln svängde. MTV:s chefer kallades hem från sina betalda solsemestrar, borstade kokainresterna från näsorna och slog sina kloka huvuden ihop. Man förstod rätt snart att "substans" i det här fallet inte innebar att tillföra sitt programinnehåll några särskilda djupsinnigheter. För den limsniffande apflock man vände sig till skulle det räcka med människor som uttalade sammanhängande meningar. Men man var fortfarande tvungen att hålla sig inom snäva, ekonomiska ramar. Deltagare till olika programformat skulle inte vara något problem. Man fick snarare mota bort de horder av slemmiga frisyrer och boob jobs som skulle göra vad som helst för att få vara fulla på TV. De behövde bara något säga.
Så kom det sig att man anställde en manusförfattare. Han skäms. Han skäms ibland så oerhört att han bara vill dö. Jobbet är välbetalt men han upplever en iskyla i hela sin kropp varje gång han lämnar ifrån sig något av det sämsta han skrivit som han vet kommer att visas för miljontals människor. Hans förakt för sig själv överträffas bara av hans förakt för alla de som förbehållslöst älskar det han gör.
Det händer att han försöker experimentera, skriva något med lite udd, med lite skärpa men möts alltid av producentens totala ointresse:
- Öhm... Ja, det här är ju bra.... Men kan vi inte göra exakt som vi gjorde förra veckan?
Han flyter ut i den mängd intighet som flödar ur honom, han finns snart inte alls, han kommer att driva med summan av sitt livsverk in i glömskans oändlighet. Skänk honom en tanke.
I kontoret intill honom sitter MTV:s musiksättare. Han gillar kontemporär, amerikansk rockmusik.
söndag 6 september 2009
Rökning dödar!
Det är två veckor sedan jag tagit en raring ur det här paketet. Två veckor sedan jag dragit ljuvligt gift i mina svarta lungor. Två veckor av oändlig sorg och saknad.
Åh, underbara, glödande, lilla tidsfördriv att dö för! Mitt liv är så mycket fattigare utan dig, men min ekonomi rikare.
Kära tobaksbolag,
Era produkter har skänkt mig mycket glädje genom åren och även om jag nu inte längre röker, trots att det är mega mucho coolt och skönt på alla sätt, så är jag glad att kunna meddela att vårt samarbete kommer att fortsätta.
Med förhoppning om många år till av pengar mot dödligt gift,
/Macko, snusare
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)