Det finns en rätt otäck mobb-mentalitet här i byn som blir alltmer tydlig för mig. Ett mycket obehagligt sätt av ett helt samhälle att rättfärdigt och orättfärdigt gå i korståg mot det ena och det andra. One strike and you're out. En människas felmarginal är ytterst snäv och en hel by står beredd att kasta den första stenen. Eftersom; Det är ju inte jag som dömer, vi tycker såhär allihopa!
Är du dessutom avvikande på något sätt, socialt oförmögen, missbrukare, tidigare straffad så har du gjort fel innan du gjort fel. Och visar det sig att du inte gjorde fel så gjorde du nog fel ändå eftersom det där ryktet kan ju inte ha uppstått ur ingenting. Och som du ser ut kommer du förmodligen att göra fel förr eller senare, så det är lika bra att förekomma felet och låta dig leva med skulden, så att säga i förebyggande syfte.
En vän tvingades avliva sin hund som kommit från svåra förhållanden, fått ett instabilt psyke, blivit aggressiv och till slut skadat min vän. Den person som hjälpte henne med detta fattade det besynnerliga och ogenomtänkta beslutet att utföra det på lågstadieskolans skolgård, som råkade ligga i närheten. Den här personen forslade sedan iväg kroppen och dess vidare öde är mig obekant.
Sedan det här hände har min vän polisanmälts, om henne har berättats att hon sparkat, stuckit, med en sten slagit ihjäl hunden, hängt den med en kedja runt halsen i en flaggstång, ibland före döden, ibland efter, ibland i sällskap av sin pojkvän, ibland i sällskap av en gubbe, ibland flera, ibland var det bara "några gubbar" och hon var inte där eller satt i en bil och tittade på. Och det är bara de historier som nått mig!
Min vän är en udda fågel som sjunger en annorlunda sång i ett annat träd. Hon är den typen som förutsätts begå för oss andra helt orimliga handlingar.
Hon är dom som injicerade droger på Färghandelns trappa, den nedknarkade som mordhotade barn utanför ICA, den sinnessjuka som jagade barn på väg hem från skolan med kniv, gubben som läste för mycket så det slog runt, ungdomarna som kastade stora isblock på vägarna för att ta sönder bilar, mannen som onanerade i fönstret. Den konstiga tjejen som plågade sin egen hund till döds.
Hon är också den som aldrig hittar hem för att ingen öppnar dörren.
Det är svårt att veta om man ska skratta åt absurditeten, orimligheten i de gärningar som tillskrivs helt normalt tänkande, kännande men missförstådda personer eller gråta över att folk faktiskt okritiskt köper att de begåtts och stöter bort, utesluter, isolerar, vänder ryggen till. Skvallrar vidare i godan ro medan solen går ner över någons ytterligare ensamma dag.
Jag är själv inte utan skuld. Vem är egentligen det? Mot mitt bättre vetande har jag okritiskt köpt historier som berättats om underliga typer i min omgivning. Inte ägnat dem någon vidare tanke utan givit hän åt nöjesvärdet i smutsigt baktal och uppenbart fabulerande. Byaskvaller. Men när det drabbar någon man känner och respekterar så blir dess baksida alltför smärtsamt tydlig.
Min vän frikändes från misstankarna om djurmisshandel. Jag önskar att hon ska få släppa sin förtvivlan och ilska över att blivit orättvist anklagad. Jag önskar att hon ska få släppa det och sörja sin hund ifred. Låt oss hoppas att byn godtar det. Den by som längst kommer att minnas dig för ditt öknamn.
