Min prossa

Jag har spelat igenom Fallout, men alla rollspelsfans därute vet ju att det inte innebär att man spelat färdigt. Första vändan var min karaktär en god man som var bra på att slåss. Jag har nu börjat om och spelar som en ond kvinna som är bra på datorer. Jag ville ha en karaktär som var så långt som möjligt från min första och så blev det såhär freudianskt. Det här innebär att min blogg även fortsättningsvis blir lidande. Jag har verkligen inte tid med det här!

Vilket osökt får mig att tänka på min prossa. Tänk, det är inte länge sedan han var en liten knodd i pottfrilla som spred solsken omkring sig vart han gick. Han var verkligen världens gulligaste unge, undantaget de morgnar jag fick följa honom till skolan. Då var han en smärta i arslet. Han är fortfarande oerhört gullig, om man nu får säja så om en nästan fullvuxen man. Strunt samma. De gånger han jobbar på ICA i charken och har på sin fina, lilla charkmössa är han alldeles bedårande. Han skriver en gullig blogg här som uppdateras betydligt mer frekvent än min. Gulle-gulle-gulle-goo!

Och ja, ja...

... Jag ska skärpa mig och skriva själv också. Jag hoppas bara att ni förstår att jag uträttar så himla mycket gott i the Capital Wasteland. Jag menar, folk kommer fram till mig på gatan och ger mig kapsyler bara för att jag gör så mycket bra grejer. Nu har dessutom jävlarna från the Enclave dödat min pappa så jag hoppas att ni har överseende med att jag kanske inte framför allt tänker på att skriva i min blogg. Jag kommer snart igen!

Gästblogg!

Mitt i min Fallout-svacka kommer Jeppe Z med ett gästbloggsinlägg. Vilken superb timing! Just innan min och min bloggs paus såg ut att leda till en definitiv skiljsmässa så kommer Jeppe som en familjeterapeut med ny kraft till vårt förhållande. Och med besked! Jeppe är en utmärkt skribent och han har skrivit en regelrätt essä med de signum han gjort till sina, den smutsiga loserromantiken och den vemodiga hembygdsromantiken med den känsla bara en vilsen finskättad tornedaling i storstaden kan prestera. Mycket underligt att han inte ordnat för sig med en egen blogg! Jag skulle följa den. Nåja, det här är ingen rescension, bara en introduktion till den värld av ord som är Jeppe Z:s. Varsågod:

***

Hade jag varit en vän indiekvinna, härstammandes från Finland, så hade jag nog sagt att jag fick feeling. Riktigt så är det inte. Jag sitter just nu på kontoret på det där boendet för autistiska ungdomar i en närförort till Stockholm. Jag är inne på min tredje kopp kaffe för natten, och som sig bör så smakar det inte så jättegott. Det är ju så lätt att romantisera kaffedrickande. Lite barnsligare än att dricka öl, men samtidigt vuxnare än att dricka Fun Light som smakar grapefrukt. Mitt problem är det att jag sällan druckit en tredje kopp kaffe och känt att det varit värt det. Det krävs någon form av tidsbuffert. Nåväl, nog om det.

Skriver hur som helst detta gästinlägg på bloggen som uppdaterades med en sådan frenesi till en början att man häpnade, men som efter ett tag tappade styrfart och mest puttrade på in i evigheten. Inget fel med det. Jag har full förståelse för att man inte orkar uppdatera hela tiden. Fan, man har ju annat för sig! Markus har sin kärlek, medan jag har mitt filateliintresse. När jag inte sysslar med filateli, så händer det att jag jobbar nattpasset på det där boendet för autistiska ungdomar. Jag börjar kvällen med att hälsa på kvällspersonalen. Kolla så att allt är ”OK”. Om kidsen ligger och sover så städar jag kåken. Detta brukar gå på någon timme. Då har jag en hel del tid kvar på mitt pass. Jag brukar då läsa lite bloggar, kanske läsa någon bok, hänga på Wikipedia eller helt enkelt okynnes-youtuba. Det är för all del jättetrevligt, och så, men ibland så känner man att man fått nog. Att nätet på något sätt är tömt. Då kan jag faktiskt titta på TV om jag vill. En söndagsnatt bjuder dock inte på så hemskt mycket matnyttigt. Man kan även onanera. Känner dock att det här med onani på jobbet är smutsigt. Det är inte det att jag är orolig över att jag ska bli påkommen, men det känns fel ändå. Det är ju inte direkt så att jag våldför mig på kidsen, bara för att jag drar en Roland, visst inte? Om jag skulle gå in på toaletten, skaka och tömma, så har jag ju inte gjort något fel. Förresten så skulle det inte vara värst mycket av ett tidsfördriv ändå. OK, jag dödade tio sekunder, men sedan då?

Nej, inget finns att göra. Så jag skriver ett gästinlägg. Markus trodde inte att jag skulle göra det. Han tog upp någon gammal grej jag lovat att skriva om Pajala Truck Co. Det blev aldrig någon text för jag blev för nervös. Tanken att ha Nicke Grönberg och Macko Foppa som redaktörer var för svår. Jag blev rädd. Men nu är jag inte rädd längre. I alla fall inte för att skriva ett gästinlägg.

Det är snöstorm i Stockholm, och jag tänker på min barndom. Jag tänker på när familjen satt i farmors gamla Jetta, på vägen mellan Aareavaara och Kaunisvaara. Vi hade just varit på faster Hiljas begravning. Hon var egentligen inte vår faster. Hon var min pappas farbror Onkels fru, men vi kallade henne för faster Hilja ändå. För det var så hon kändes. Som en faster, eller någon form av extrafarmor. En tant som alltid hade nybakta bullar framdukade och en skål med godis stående i vardagsrummet. Hon var på många sätt en helt underbar kvinna. Jobbade som piga hos Korpelaprofeten. Hon fick dock inte vara med på mötena som hölls i Siikavaaras hus. Passade väl inte in. Hon gifte sig i alla fall med Onkel Zakrisson, och flyttade till Huuki. Där gjorde hon de sysslor kvinnor i 30- och 40-talets Tornedalen förväntades göra. Hon brukade stå bredvid vår bastu, alldeles vid den steniga och vackra älvstranden i Huuki, och peka på det stora, gamla trädet som stod alldeles vid bastun. Tallen höll på att självdö. Tids nog så skulle trädet falla och förstöra den gamla bastun. Hilja brukade peka på den där tallen och säga med en stilla förundran i sin röst att hon brukade hänga dem älvstvättade kläderna på tork på det där trädet när hon just kommit till Huuki. Nu var både trädet och Hilja gamla. Båda hade sina krämpor. Hilja kunde inte längre hänga upp kläder på det där trädet. Hon kunde inte ens titta upp mot trädets topp. Det hände att hon föll till backen när hon halade den svenska flaggan. Att titta uppåt på det sättet gjorde ej Hiljas huvud gott. Så nog hade hon sina ålderskrämpor och åkommor. Men jag hörde henne aldrig klaga.
När Hilja till slut somnade in så hade hon redan ställt fram klänningen som hon ville bli begraven i. Efter 7-8 hjärtinfarkter så klarade inte hennes hjärta det längre. Det gick hål i hjärtat. Men Hilja var nog redo.

Det var ingen som ville hugga ner den där tallen, trots att fallrisken var överhängande. Någonstans såg vi det kanske som att vi i så fall skulle hugga ner det där minnet av en nostalgisk kutryggig tant, som såg så vansinnigt läskig ut utan löständer. Vi väntade i några år. Till slut var fanns inget annat att göra än att fälla det där trädet. Vi sprängvärmde bastun med det fnösktorra virket och tänkte på Hilja. Hon hade nog tyckt att det var rätt tramsigt att riskera en fin bastu för ett träds skull. Men nog fan stack det till i hjärtat när tallen föll.

Det är fint det där med ögonblicksbilder. Jag tänker på hur jag sitter i baksätet i den där Jettan som luktade så speciellt. Jag får hemlängtan. Sedan fortsätter tankarna att vandra. Bilder från musiksalen i Pajala. Känslan av att höra hemma. De ändlösa landhockeymatcherna på kvarteret. Rattkälke nerför Kyrkbacken, och den jobbiga promenaden upp igen. Känslan av illamående när man tagit en Röda Lacket, och hur allt bara snurrade.

Jag tänker på när jag promenerade hem från Mulleängen, den där sommarnatten när vi hade vår betygsvaka. Berusad och lycklig i pappas gamla skinnjacka. Lycklig över vetskapen om att jag skulle flytta. Flytta till Stockholm. Flytta till Stockholm och få knulla. Det blev inte mycket av den varan, gosse.

Jens Zakrisson
Bandhagen, Stockholm
24/1 2008 Kl. 03.47

Falling

Som jag trodde avslutades Prey-sessionen efter att jag skrivit ett inlägg om det. Nu har dock Fallout 3 kommit och jag är rätt uppslukad av det. Lite för. Finns inte riktigt tid att skriva blogg och så. Sova, äta, älska och det.

Min underbara och välmenande flickvän delar inte min periodvisa besatthet av tv-spel och därför har vi vissa överenskommelser om hur det här spelandet ska gå till och oj, vad jag tänjer på de gränserna nu. Jag tar verkligen varje tillfälle i akt att gå på quest och skjuta överdimensionerade insekter. Jag kan se mig själv utifrån och det är ingen vacker syn (det är det i och för sig sällan) men jag kan inte hjälpa det! Timme efter timme och aldrig blir jag mätt! Allting i mitt liv blir lidande och inget mer än innehållet i den här bloggen (som aldrig riktigt tycks lätta).

Snart kommer det något spirituellt, det lovar jag!

Replikskifte

Min prossa och Eva är på besök. Följande samtal utspelades alldeles just dem emellan:

PROSSAN: Finns det vänskapshångel?
EVA: Eeehm... Nä.
PROSSAN: Men när ska vi dricka alkohol då?

My prossa needs to get some. Bad.

Prey

Jag kom i alla fall igenom Call of Juarez och det var väl hyfsat underhållande på väg dit. Ett tv-spelets motsvarighet till direkt-till-video. Detsamma gäller för nästa titel som kom mig till del genom det stora bytlånet med Wacko Jacko (vars utdelning får sägas vara enorm, då jag fick två halvdassiga ursäkter till spel, och han en hel hög med högkvalitativ, interaktiv underhållning). Prey.

Jag måste säga att jag drogs med i det fängslande introt. Den totala förvirringen när man rycks bort från vardagslunken på baren i indianreservatet till de onda rymdvarelsernas högteknologiska helvete till rymdskepp utan någon förklaring var mycket effektiv. De förtvivlade människornas böner och desperata skrik där de forslas omkring på rullband i taket, som i ett slakteri likaså. Därefter börjar spelets brister bli ganska uppenbara.

För det första; Vilket ljuvligt stolpskott till huvudkaraktär de lyckats skita ur sig i spelstudion. Den självföraktande cherokeen Tommy som i sin världsfrånvändhet framstår som närmast lobotomerad, alternativt "lite efter". Jag menar, i den här mardrömmen som han plötsligt slungats in i, där de få människor man stöter på är lallande vrak blir Tommy inte mer berörd än att han gapar: "What the hell is this?!" eller "Uh... What a smell." Han plockar upp rymdvarelsernas skitskumma bössor och pangar på som om han aldrig gjort annat, med samma självklarhet som en apa som bara råkar sätta den runda klossen i det runda hålet på första försöket.

En annan trevlig karaktär är Tommys vise indianfarfar, i traditionell indianoutfit med fjädrar och allt. Han dödas rätt tidigt men de återförenas i någon slags Dr. Quinn-himmel. Tommy tror inte på det gamla indianskrocket, i sin totala, mentala djupfrysthet förstås inte ens när han är på plats och ser det, utan gnäller mest om att han måste tillbaka (för hans flickvän är i fara på rymdskeppet och kärlek som drivkraft i en berättelse introduceras här som ett piggt och fräsch grepp). Men indianfarfar ger sig inte så lätt utan menar att han har ett och annat att lära Tommy, om han ska klara situationen han befinner sig i. Trepanerings-Tommy säger att han klarar sig bra, för att; "The army thaught me to kill." Indianfarfar avfärdar det med att det minsann var i den vita mannens krig med den vita mannens vapen och att det nu är dags att han lär sig "the old medicine". Allt emedan falkens skri ekar i de ödsliga kanyonerna som är det enda som finns i "the land of the ancients" och man är glad att man inte är indian för om man dog och fick spendera en evighet där skulle man dö igen, av tristess efter en kvart.

Sedan har vi då fienderna. De pratar rotvältska med djupa, morrande röster på ett sätt som rymdvarelser alltid, alltid gör i TV-spel. Alltid. Helt undantagslöst, alltid. Och de är som insekter med ett kollektivt medvetande som arbetar för att mata någon de kallar "Mother". Återigen nyskapande. Återigen fräscht. Miljöerna är en spännande mix av högteknologi och organiskt slime. Överlag känns allt som en déja vu, men en djävligt tråkig déja vu, så tråkig att man ids inte ens påpeka att man upplever den. De anstränger sig så hårt att vara nyskapande och lattjar med gravitationen och portaler men det är bara tråkigt, tråkigt, tråkigt. Just ja! De har spökbarn också!

Jag har beställt Fallout 3. Det stod mellan detta ocreddiga, amerikanska töntrollspel och uppföljaren till det nästan ihjälkramade Gears of War och Emppu P kommer säkert att bita av mitt huvud och skita ner det i min hals (eller åtminstone göra hånfulla imitationer av voice actors i amerikanska rollspel) men efter de här rätt mediokra shootrarna från "Fast Fingers" Palo ser jag fram emot att levla upp, levla upp, levla upp! Jag är förvånad om min Prey-session överlever ens till att det kommer.

My blog is put to shame!

Det här måste väl ändå vara den mest efterlängtade bloggen någonsin?

http://mickemovie.bloggagratis.se/

Vampyrmoral

Om man bleve vampyr och självmord inte var ett alternativ, hur skulle man då tackla följande dilemma: Säg att törsten efter blod till slut blir så överväldigande att man förlorar kontrollen över sig själv och ser till att skaffa blod på första, bästa sätt. Är det då bättre att upprätta ett system där man väljer vilka människor som ska tömmas, på förhand? Att man tar sig rätten att avgöra vilka som får leva och inte? För att liksom minimera lidandet för alla. Och är det då bättre att gå på sådana som gör andra människor illa? Eller utslagna och ensamma som ingen saknar? Eller är det bättre att låta slumpen styra helt? Om man nu ändå måste döda, alltså. Det mest moraliska i det här fallet måste förstås vara att ta sitt eget liv, men om det nu inte var ett alternativ. Har man förresten moral som vampyr ens?

Vampyrafton i Luleå

I ett underbart tillstånd av ångestfri nykterhet har jag utforskat alternativa helgnöjen och i kväll var jag med min flickvän på biografen. Good wholesome american fun. Tyvärr på Luleås omysiga filmstad, sittandes bakom och inte bredvid min dejt (på grund av att vi var så sent ute i bokningen av biljetter). Med den oerhörda mängd reklam de visar innan filmen borde filmen vara gratis att se. Så var surgubbe-kvoten fylld. Allt som allt var det en lyckad kväll. Vi såg Låt den rätte komma in.

Jag tycker att det är en lyckad filmatisering. För enkelhetens skull kan jag säga att allt som alla som gillar den säger är bra tycker jag också är det. Utom gympaläraren. Jag hade verkligen en helt annan bild av gympaläraren.

Bloggen sväller!

.Jag tror mig ha fem läsare nu! Baby steps mot att peta ned Blondinbella från toppen. Det ska vi fira med en weekend i Luleå och vitsiga varianter på Blondinbella:

Bloggdinbella
Blondinbelloggen

Tyst blogg

Jag visste att jag inte borde ha tagit i så hårt från början. Det skapar förväntningar hos mina två läsare som jag inte kan motsvara.

Jag vill bara säga att det är tryggt att ligga vid sin kärestas sida när natten nalkas och världen vrider sig runt och ur led därutanför.

Mitt hopp, som alla andras, står till Barack Obama Kristus, den moderate frälsaren, att han må vaka över oss, nu, i morgon och i evighet.

God natt och må Gud välsigna Sverige.